Den här webbplatsen använder cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt. Genom att klicka på "Jag förstår" samtycker du till att cookies används. Jag förstår, stäng

Kriser leder inte till panik

Svenska kriskommunikatörer antar att kriser utlöser panik.
Men det är en uppfattning som bygger på fördomar, menar FOI-forskaren Misse Wester.

Publicerad: 2013-06-11

Risken finns att det leder till en krisberedskap byggd på felaktiga antaganden om människors beteende.

Landets kriskommunikatörer finns framför allt i kommunerna men även inom landsting och länsstyrelser.

En av deras viktigaste uppgifter är att utforma samhällets kommunikation för krisberedskap, till exempel inför översvämningar, bränder eller andra akuta kristillstånd.

Misse WesterI ett avseende brister de dock allvarligt, menar Misse Wester som är psykolog och riskforskare på FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, i Kista.
I en enkät till kriskommunikatörerna frågade hon om deras uppfattning om den egna och allmänhetens reaktion vid en kris.
– Det vanligaste svaret var att alla kommer att drabbas av panik, utom de själva. Det är allvarligt eftersom det är ett felaktigt antagande och stora delar av kriskommunikationen bygger på den tanken, säger Misse Wester.

Att allmänheten skulle drabbas av panik vid kris är en fördom och bygger på föråldrade militära strategier där allmänheten ses som ett problem som måste hanteras, menar hon.
– Den forskning som finns säger att människor som är med om krissituationer ofta är en tillgång. De beter sig rationellt och försöker hjälpa varandra, vilket ju borde bejakas.

Konsekvenserna av kriskommunikatörernas uppfattningar om panik kan bli allvarliga, menar Misse Wester. Risken finns att resurser satsas fel, att man övervakar situationer som inte behöver övervakas och att information mörkas eller inte når fram.

Orkanen Katrina, som drabbade södra USA och speciellt New Orleans, är ett exempel där det gick snett.
– Man satte in militär som hindrade folk från att röra sig fritt, vilket innebar motsättningar.
En åtgärd var utegångsförbud, vilket förhindrade invånarna från att hjälp varandra, till exempel med mat och från att leta efter anhöriga. Detta hindrade det hjälpsamma och medmänskliga hos befolkningen.

– Vi har en bild av att de som är drabbade av katastrofer inte klarar sig själva, att de sitter och väntar på ambulans och räddningspersonal. Men i själva verket är det drabbade som är de första som letar efter och hjälper skadade innan myndigheterna är på plats. Dessutom tog sig nästan alla som skadades vid 11 september-attacken 2001 sig till sjukhus för egen maskin.

Den militära närvaron i New Orleans motiverades bland annat av risk för plundring, vilket dock är ovanligt vid kriser, åtminstone i en första fas, enligt Misse Wester. Men pratet om plundring innebar att människor, som borde ha evakuerat sina hem, istället stannade och bevakade dem.
– Man måste fråga sig varför människor i ett akut skede skulle vilja stjäla tv-apparater när det inte finns någon ström, vilket var fallet i New Orleans.

Information är ett känsligt område i krislägen och kriskommunikation som bygger på uppfattningen att befolkningen drabbas av panik riskerar att leda fel. Till exempel skulle en upplevd risk för panik kunna göra att en säkerhetsvakt i ett köpcenter inte informerar om att det brinner. Det skulle även kunna handla om att myndigheter mörkar information om en allvarlig smitta.
– Det finns också en fara i att man upplever att man måste leverera information, även om det inte finns något nytt att säga. Det gäller att hålla huvudet kallt och säga att det för tillfället inte finns några nyheter.

Enligt Misse Wester är definitionen av en kris en oförutsedd händelse som stör viktiga samhällsfunktioner. Den forskning som finns inom området kommer i första hand från USA och visar att vissa individer vid kriser drabbas av sorg, chock, och handlingsförlamning. Däremot sällan av panik.

Panik är ett psykologiskt tillstånd som handlar om överlevnad inför ett omedelbart hot. Det kan handla om flykt undan ett tak som rasar eller om att springa från ett farligt djur.
– Det är beteende för en akut situation där man upplever sitt liv hotat. Det innebär tunnelseende och att man inte ser andra människor runt sig. Det senare tolkar vi som själviskt men det är egentligen rationellt.

Johan Granath
blog comments powered by Disqus
Om tidningen

Tjugofyra7 bevakar utvecklingen inom MSBs ansvarsområden och ska stimulera till debatt i dessa frågor. Enbart Ledaren är att betrakta som MSBs officiella linje.

Kontakt
Redaktionen