Christina Anderssonb, MSBAlla har ett eget ansvar för att kunna hantera en samhällskris. Men det offentliga måste bli bättre på att skapa de rätta förutsättningarna för individen. Inte minst vad gäller information om hot, risker och beredskap. Få kommuner ger invånarna den här kunskapen i dag.

En genomgång av de kommunala webbplatserna som MSB gjorde förra året visade att endast 26 kommuner hade tillfredsställande information om lokala risker och hot utifrån sina risk- och sårbarhetsanalyser. Likaså hade endast ett fåtal information om hur kommuninvånarna bör agera om en lokal samhällskris inträffar.

– Kommunerna måste bli bättre på att informera om vilka hot och risker som finns i människors närområde och om hur man kan förbereda sig om något skulle hända. Det här är kunskap som individen har rätt till. Det handlar också om förtroendet för kommunens arbete med krisberedskapen, säger Christina Andersson, MSB.

Det har länge uppfattats som otydligt kring vilket ansvar privatpersoner har före och under en samhällskris. Många kommuner har velat se en särskild lagstiftning och budskapen har varierat.

– Kommunikationsmässigt och pedagogiskt tror inte jag att det är en framkomlig väg att lagstifta. Individen har ett grundläggande ansvar för sitt liv och sin egendom. Vi behöver inte reglera hur många konservburkar man ska ha hemma. I stället ska vi uppmuntra och engagera människor och få alla att inse vikten av att gör du aldrig så lite kommer du att klara dig bättre.

MSBs inriktning är att alla som har förmåga ska klara sina grundläggande behov som mat och vatten i minst tre dygn, 72 timmar, vid en samhällskris. Och flera kommuner kör sedan en tid kampanjer med 72-timmarsbudskapet. Men Christina Andersson betonar samtidigt vikten av att fylla budskapet med ett innehåll så att det inte förstås som att hjälpen kommer efter 72 timmar eller att krisen är över.

– Det viktiga med budskapet är att människor inser att de offentliga resurserna inte kommer att räcka till alla drabbade samtidigt utan först måste gå till de mest utsatta. Därför är det klokt att tänka över sina behov och förmågan att tillgodose dessa utan samhällets stöd en tid. Tre dygn är ett minimum. Om människor sedan vill ha en hemberedskap som räcker i tio dagar eller flera veckor är upp till individens engagemang och förutsättningar.

Efter en kartläggning 2015 av olika aktörers riskinformation gjorde försvarsutskottet bedömningen att "ett ökat fokus på den enskildes ansvar och beredskap ligger i tiden, bland annat mot bakgrund av den säkerhetspolitiska, teknologiska och klimatologiska utvecklingen i Sverige och i omvärlden. Den enskildes roll och förmåga bör i det sammanhanget stärkas ytterligare."

– Det har länge varit fokus på de offentliga aktörernas förmåga inom samhällsskydd och beredskap. Den är så klart central, men vi får inte glömma att samhällets samlade förmåga att förebygga och hantera olyckor och kriser bygger på en samverkan mellan det offentliga och individen, säger Christina Andersson.

Den panikslagne och hjälplöse individen är en myt.

– Flera inträffade händelser, både i Sverige och utomlands, visar att utan individens initiativförmåga, uppfinningsrikedom och solidaritet med andra drabbade skulle krishanteringen fungerat betydligt sämre. Det här kom fram inte minst i samband med stormen Gudrun.

En viktig roll för inte minst kommunerna är att erbjuda människor praktisk och användbar information så att de kan fatta självständiga beslut när det händer något, menar Christina Andersson.

En studie MSB gjort visar att en majoritet av befolkningen är medveten om sitt eget ansvar. Över 70 procent anser att de själva har ett stort eller mycket stort ansvar att förbereda sig inför ett långvarigt elavbrott. Frågan är hur djupt den medvetenheten sitter. Studien visar också att det är få som gjort verkliga förberedelser.

– Riskmedvetenheten hos de allra flesta är låg, särskilt i våra större städer och tätorter. Det är väldigt få som köpt en vevradio, lagt undan kontanter eller extra livsmedel. De flesta som är födda och uppvuxna i Sverige har aldrig upplevt en samhälls­kris. Vi är vana att allt fungerar dygnet runt, året runt.

Den mentala krisberedskapen är egentligen det allra första steget. Om människor bara ägnar några minuter åt att fundera över sin möjlighet att hantera en situation när samhällets service och tjänster inte fungerar har krisberedskapen ökat.

– Att lyfta individen som en resurs i arbetet med vår gemensamma säkerhet och beredskap är avgörande för hur väl vi lyckas hantera den oroliga tid vi lever i, både sett ur ett försämrat säkerhetspolitiskt läge och konsekvenserna av ett förändrat klimat, säger Christina Andersson.