Sjukvårdens stora IT-beroende har gjort den sårbar.

– När jag tänker på kriser och krisberedskap i sjukvården är jag inte mest orolig för den katastrofmedicinska händelsen, för den är vår kärnverksamhet, men under ett långt IT-avbrott hävdar jag att patientsäkerheten är hotad, säger Catarina Jacobsson, planeringsledare på Säkerhetsavdelningen vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Anna-Lena Alfreds, Region Jämtland Härjedalen, berättar att av de larm tjänsteman i beredskap får och där det ska tas beslut om allvarlig händelse eller inte, så handlar max hälften om katastrofmedicin.

– Resten går under begreppet samhällsstörningar. Det kan vara oväder, telestörningar, IT-störningar. Vården är otroligt IT-beroende idag. Om våra verksamhetskritiska IT-system går ner är det väldigt sårbart.

Det har koppling till en fråga som diskuterade, behövs medicinsk kompetens i ledningen? Det rådde samstämmighet om att det är nödvändigt.

– Om man ska ta kloka beslut, omprioritera resurser behöver man förstå patientsäkerhetskonsekvenser om man sitter i en krisledning inom hälso- och sjukvården, säger Anna-Lena Alfreds.

– Vi hade ett IT-avbrott 2014 som fick väldigt stor påverkan på vårt landsting där vi var tvungna att fatta medicinska beslut om vilka patienter som kunde opereras i ett akut flöde, Annika Bergström, vid Kris och katastrofmedicinsk beredskap, Region Östergötland.

– Vi kanske ska tala om samhällsstörning i stället för katastrofmedicin, många av våra händelser är IT-avbrott, överbelastning på sommaren, det är inga katastrofer men det påverkar liv och hälsa, säger Mats Kihlgren, beredskapschef, Prehospitalt och Katastrofmedicinskt Centrum Göteborg.

Hélene Nilsson, utbildningschef vid Katastrofmedicinskt Centrum Linköping, definierade katastrofmedicin som hur sjukvård ska bedrivas på effektivast möjliga sätt med bristande resurser. Sverige har haft en väldigt bra katastrofmedicinska beredskap, men att den försämrats de fyra senaste åren.

– Historiskt har vi haft en väldigt bra katastrofmedicinsk utbildning. Det har ingått i all utbildning till sjuksköterskor och läkare. När vi skulle titta på det i traumautredningen upptäckte vi att det är borttaget nästan överallt. Det har skett en signifikant försämring i flera landsting när det gäller ledningsförmågan. Jag tror det finns ett behov att ompröva vår grundläggande förmåga. Det behövs en nationell plan och tydlig nationell samordning. En stor händelse skulle få stora undanträngningseffekter och snabbt bli en nationell händelse, säger Hélene Nilsson.

I medierna berättas ofta att sjukvården går upp i stabsläge och att detta lätt uppfattas som att kristillstånd är närmast ett normalläge. Men så ska inte stabsläge tolkas.

– För mig betyder stabsläge att man följer händelseutvecklingen och det behöver inte ha inträffat en allvarlig händelse, säger Per-Åke Nilsson, utredare enheten för krisberedskap, Socialstyrelsen.

– Ska man vara proaktiv kan man behöva samlas i en stab för att diskutera vilka omfallsanalyser händelsen kan leda till. Vi går upp i stab rätt frekvent men det är för att få en gemensam lägesbild och utifrån det agera, säger Mats Kilhgren.

– Det underlättar att ha en kraftfull stab som följer en händelseutveckling. Det innebär kanske att vi fortsätter med vår ordinarie sjukvård i mycket högre utsträckning än vi kunnat göra utan staben som kan göra punktinsatser och förbereda vissa åtgärder, säger Annika Bergström.

Per-Åke Nilsson kastade ut frågan om det saknas föreskrifter. Inom krisberedskapssystemet har man förslag på tillämpningar, allmänna råd. Det saknas när det gäller katastrofmedicinsk beredskap.

– Man skulle kunna ta fram en vägledning, handbok eller riktlinjer som ger exempel på tillämpning av föreskrifterna. I traumautredningen har vi märkt att framförallt på lokal nivå tolkar man föreskrifterna olika och går lite stick i stäv med att ska vi skapa ett gemensamt synsätt. Man kanske behöver lite vägledning, säger Per-Åke Nilsson.

Han får medhåll av Annika Bergström.

– De riktlinjer vi hade för 15-20 år sedan var oerhört värdefulla när jag arbetade med krisberedskapsfrågor på en akutmottagning. De första åren när riktlinjerna började bli inaktuella var det väldigt kritiskt, det var väldigt mycket tyckande och tolkningar. Vi såg mycket fram emot en handbok som skulle ersätta riktlinjerna och vi hoppas fortfarande.

Avslutningsvis fick panelen ge förslag på det viktigast för att öka samhällets förmåga inom katastrofmedicin. Det Anna-Lena Alfreds, Region Jämtland Härjedalen, vill se ställde de övriga sig bakom:

– Att man gör en översyn av 2:4-anslaget som idag bara styr mot Lagen om extraordinära händelser och inte alls mot katastrofmedicinsk lagstiftning. Nationell samordning inom flera områden. Nationellt kvalitetssäkrade utbildningar i övningsverksamhet.

Marcus Planmo, SKL, fick sista ordet:

– Den katastrofmedicinska utbildnings- och övningsverksamheten samt 2:4-anslaget är två jätteviktiga frågor. Den katastrofmedicinska utbildningen tror jag man kan dra igång ganska snabbt om man slänger till ett antal miljoner. Vi jobbar på detta och händelserna i Paris har nog aktualiserat frågan på olika nivåer i samhället.