Det är inte Putin, det är inte Krim, det är inte östra Ukraina, och det är inte Baltikum som är hotet mot svensk säkerhet. Det stora hotet är vad som just nu sker med Europa. Det anser Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet.

– Om det Europa som vi har satsat så mycket av vår säkerhet på börjar falla sönder, var står vi då? Väldigt få politiker av någon dignitet rör vid den här frågan och skälet till det är att i det ögonblick en ledande Europeisk politiker talar om detta riskerar det att påskynda processen. Det här är jätteelefanten i rummet, en mammut.

Hans huvudpoäng är att det vi ser i dag är en accelererande EU-kris med flyktingarna som en av flera faktorer som underblåser krisen. EU-krisen är det verkligt allvarliga elementet i vad som kallas skärpt säkerhetspolitiskt läge.

Enligt Agrell är EUs flyktingkris en kris för att den synliggör hur bräckligt EU-samarbetet är och hur stora och självförstärkande de interna motsättningarna blir. Flyktingkrisen leder också i sin förlängning till avtalet med Turkiet.

– Som många turkiska intellektuella påpekat innebär avtalet att EU förlorat eller gett upp sina viktigaste politiska och moraliska principer. Man samarbetar med Turkiet trots att landet kränker en hel radda grundprinciper som EU bygger på, man har sålt ut sig.

Det Wilhelm Agrell bedömer som en sannolik utveckling är en gradvis försvagning av EU som symbolisk kraft, vilket redan skett på många sätt.

– Det kan symboliseras av Angela Merkels position. Från att ha varit en Europeisk urmoder som hållit ihop EU-systemet symboliskt, blir hon allt mer ifrågasatt. Det vi i svensk säkerhetspolitik satte så stor förhoppning till, solidaritet mellan EU-länderna, det skyddet har avtagit. I förlängningen ligger naturligtvis också att sprickorna inom EU gör att konflikter vi trodde var borta bubblar upp igen. Om vi får ett nationalistiskt Ungern som lämnar EU är vi tillbaka en situation som vi inte haft sen före andra världskriget.

Wilhelm Agrell redogjorde för utvecklingen som lett till den mycket komplexa och svårförutsägbara situation som vi befinner oss i, den återuppståndna öst-väst-konflikten och risken för väpnat våld. En viktig händelse var när Tony Blair och Bill Clinton 1999 beslöt ingripa militärt i Kosovo.

– USA och Storbritannien rundade säkerhetsrådet och därmed Ryssland som på ett tydligt sätt detroniserades från stormakt till andra rangens makt som man kunde lyssna på om man hade tid men inte egentligen behövde ha med i rådet.

Kort efter Kosovo-kriget hade Wilhelm Agrell en grupp ryska studenter från Kaliningrad hos sig.

– Det var inga dumhuvuden. De var välutbildade, talade god engelska och hade bra förståelse för det internationella systemet. De var alla övertygade om att Kosovo-kriget var generalrepetitionen för västs angrepp mot Ryssland.

Där var det någonting som brast, inte här men väl där. Som Ryssland såg det hade en katastrof inträffat. Ryssland hade förlorat hela den strategiska buffertzon som Sovjetunionen skaffat sig i andra världskriget. Och mer därtill. Hela Ukraina och Krim var borta.

– Uppenbart förstod inte eller ville inte vi i väst förstå vad den här territoriella, strategiska, och symboliska förlusten egentligen innebar. Nu ser vi det tydligare, men då, när såret fortfarande blödde, såg vi det inte.
2008 kom de första sprickorna i säkerhetssystemet genom Georgien-kriget.

– Det speciella med det här kriget, förutom att det var väldigt kort, var att det egentligen inte skulle kunnat inträffa. Varför? Jo, ett: för att de två parterna som hamnade i krig var nationalstater och stater hamnar inte i krig med varandra längre – trodde vi. Två: båda var medlemmar av det Europeiska samarbets- och säkerhetssystemet OSSE som är garanten för Europas gränsers stabilitet. Kommer två såna länder i krig med varandra visar det att den här garantin inte fungerar.

Våld hade använts och fungerade för angriparen. Ryssland utnyttjade att omvärlden reagerade förvirrat och passivt. Georgierna som lojalt snällt upp bakom USA i Irak och därmed trott att de gjort en insättning i säkerhetsbanken fann sig lurade. Den ryska sidan kunde dra många slutsatser av kriget.

– Den första var att väst är en papperstiger. Väst slår sig för bröstet och säger att vi står upp för folkrätten, vi skyddar alla våra medlemsländer, men fegar ur när det gäller. Det Europeiska säkerhetssystemet är brutet, krigstabuet är borta, väpnat våld är möjligt. Och det går att kamma hem ganska betydande maktpolitiska vinster.

Wilhelm Agrell förutspår nästa EU-kris när det blir val och EU-kritiska partier blir allt mer inflytelserika i centrala EU-länder. EU kommer att försvagas genom demokratiska val.

Från publiken fick han frågan hur europeisk säkerhet påverkas av utvecklingen i USA.

– Osäkerheten i EU kan vi överföra till USA för där händer samma sak. Det är klart att det påverkar Europa och europeisk säkerhet ofantligt mycket om vi vaknar upp november och Donald Trump är president. Det är ganska ofattbart att antiintellektualismen har upphöjts till ledande princip.