Det var några av de reflexioner och frågeställningar som kom upp när Sambruks-projektet inledde fas 2 och MSB bjöd in till ett seminarium om spontanfrivilliga. Rubriken för seminariet var "Hur stimulera kommunerna att samverka med frivilliga krafter vid räddningsinsatser vid oönskade händelser."

– Vi är uppfostrade att när vi kommer till en skadeplats spärrar vi av och gör jobbet innanför där. Utanför avspärrningarna kan det stå jättemycket kompetens som vi inte använder. Nu tar vi sats i att den som är närmast olyckan ska göra någonting. Hur förändrar man synsättet till att nyttja spontanfrivilliga? säger Kenneth Ericson (projektanställd MSB?).

Deltagarna bestod huvudsakligen av räddningstjänstfolk och de berättade att idag är samarbetet med frivilliga outvecklat. Inte ens den organiserade frivilligheten nyttjas i någon större utsträckning. Som en röst sa:

– Vid en räddningstjänst samverkar man med grannkommunen och tittar på hel- och deltidsbrandmän för då vet man vad man får. Vi har en FRG-grupp som utbildats, men vi är dåliga på att kommunicera åt båda hållen. Vad kan de egentligen?

Och en annan:

– De glöms bort. Vi har inte övat med dem så vi vet inte vad de kan. Vi är inte rustade att ta emot dem.

Det kan också vara formella hinder.

– Lagen om skydd mot olyckor är begränsande, den talar om olyckor inte oönskade händelser. Vi måste ha med frivilligorganisationerna även före, säger Klaus Heinsvig, räddningstjänsten Väst.

I Örnsköldsvik har räddningstjänsten som mål att träffa FRG-grupperna för att komma fram till hur man kan vara till ömsesidig nytta.

– Till hösten ska vi även titta på det som Sundsvall har, förstärkt medmänniska. Vi måste hitta varianter för att nyttja de frivilliga som finns. Vi har haft diskussioner hur vi gör med äldre ute i skärgården som har trygghetslarm. Kan våra räddningsvärn i skärgården hjälpa till där? säger Mats Renning, räddningschef i Örnsköldsvik.

Rebecca Stenberg forskar om räddning vid Linköpings universitet och är själv ideellt engagerad. Hon ser en förklaring till den outvecklade frivilligheten i professionaliseringen och att Sverige av hävd har skiljt noga på de olika samhällssektorerna, den ideella, kommersiella och offentliga. Då blir det svårt när gränserna ska överträdas. Lagstiftningen, föreställningar och kulturer stämmer inte överens.

– En fråga jag funderat på är varför det har blivit så oerhört starkt när det gäller just räddning. Det är skrämmande starkt därför att vi har hamnat i ett läge där räddning blivit väsensskilt från övrig samhällsverksamhet.

Seminariet var enigt om att det för framtiden är nödvändigt att engagera frivilliga.

– Om lidandet och olyckorna ska bli färre måste vi få allmänheten att engagera sig och vi måste öppna upp vår organisation för att kunna ta emot den hjälpen. I vår bransch talar vi så mycket om kvalitetssäkring och förmåga i stället för: vad kan du bidra med? Den diskussionen kan nog vara hämmande. Vi kommer inte att ställa kvalitativa krav på dig, vi kommer inte att mäta din förmåga. Vi vill att du ska vara med och göra vad du kan, säger Ulf Nilsson, räddningstjänsten Syd.

Ett konkret förslag som kom fram var att det vid en insats ska utses en frivilligkoordinator.

– Lika väl som man utser en pressansvarig kan man utse en frivilligsamordnare så de möter en person utsedd att ta emot dem, säger Leif Jonsson, Södertörn.