Christina Salomonson– Allmänt sett har samarbetet mellan myndigheter blivit bättre, man är mer medveten om vikten av att samarbeta, säger Christina Salomonson som vid tidpunkten var generaldirektör för Räddningsverket och senare chef för regeringens kriskansli.

 

Hur skulle vi då hantera en ny katastrof i samma format?
– Det vi nog kan vara säkra på är att även nästa katastrof kommer att vara oväntad, precis som Estonia och diskoteksbranden i Göteborg var. Självklart måste vi ha en förberedelse för katastrofer, men det är minst lika viktigt att ha en grundförmåga att improvisera. Det krävs folk som vågar ta beslut och som har ledarförmåga, säger Salomonson.

 

Väntan på besked och beslut var Christina Salomonsons stora frustration julhelgen 2004.
– Under annandagens förmiddag ringde jag till Försvarsdepartementet första gången, då var ingen intresserad. Vi, Kjell Larsson som var chef för vår internationella avdelning och jag, visste att ska vi göra något så måste det gå fort. Vi visste också att det inte handlade om att rädda liv, men att bry oss om våra drabbade medborgare. Det var frustrerande av vänta på besked.

 

En omgående förändring blev att Räddningsverket i framtiden inte skulle behöva vänta på regeringsbeslut, utan kunna besluta själv i samråd med ansvarigt departement. Samtidigt krävdes fortfarande finansiering för att kunna trycka på knappen.

 

Beslutshanteringen av katastrofen nagelfors så småningom, det blev KU-förhör och granskande TV-program. 2005 års Katastrofkommission, med Johan Hirschfeldt som ordförande, lämnade en rapport om hur svenska myndigheter mötte katastrofen.
– En mycket bra rapport.

 

I efterdyningarna togs fler beslut för att stärka den nationella krisberedskapen.

  • En stödstyrka för att hjälpa svenskar i nöd utomlands inrättades.

Evakueringen från Libanon 2006 blev första testet och hittills enda stora insatsen. Delar av styrkan användes under arabiska våren och efter stormen i Filippinerna förra året.

Det togs också beslut om omfattande utökning av Räddningsverkets internationella arbete.

  • 2008 inrättades regeringens kriskansli med uppgift att hålla landets politiska ledning informerad och uppdaterad.

– Det fungerade väldigt bra i början. H-G Wessberg var statssekreterare och väldigt intresserad, vi kände att vi hade direktlinan till högsta nivån om det behövdes. Nu kan jag tycka att intresset tonats ner. Det kan vara en konsekvens att det inte hänt något på länge, det kan också vara personberoende.

  • MSB bildades 2009 när Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar sammanfördes.

Den nya myndigheten fick ett uppdrag som ingen av de tidigare haft: att stödja samordning av krishantering och kriskommunikation vid händelser. MSB skulle också se till att nationella och internationella frågor integrerades bättre i det operativa arbetet.

 

I dag är Christina Salomonson pensionär och har inte direkt insyn i krisberedskapsarbetet.
– Men jag ser ju att MSB har en mycket mer omfattande omvärldsbevakning och myndigheter är mer medvetna om vikten av att samarbeta. Räddningsverket var på sin tid bra på att snappa upp när det hände, men hade inte den bevakningen.

 

Den svenska insatsen i siffror

  • Två dagar efter flodvågen reste den första svenska styrkan med 20 personer till Thailand. De påbörjade en insats som skulle komma att pågå i 379 dagar, fram till 10 januari 2006. Det är den hittills största, enskilda insatsen utomlands.
  • Totalt var 614 svenskar på plats och arbetade efter katastrofen, de fördelades på: ID-kommissionen 190, Räddningsverket 114, Polisen 71, Svenska Kyrkan 75, UD 58, Röda Korset 39, Socialstyrelsen/Smittskyddsinstitutet 36, Försvarsmakten 31. Som mest arbetade 150 personer samtidigt i insatsen.
  • Flera myndigheter/organisationer medverkade med personal i någon av ovan nämnda organisationer, som Begravningsentreprenörernas riksförbund, Rädda Barnen och Lottakåren.
  • Räddningsverket hade från regeringen tre huvuduppdrag. Myndigheten skulle under Generalkonsulatet/UD samordna och stödja svenska myndigheters och organisationers arbete, organisera och samordna hemsändning av omkomna svenska medborgare och stödet till drabbade svenskar.
  • Samtliga 526 identifierade, omkomna svenskar sändes hem till Sverige eller överlämnades till anhöriga. Långt senare identifierades ytterligare två omkomna svenskar. 69 hemfärdsceremonier genomfördes och 331 så kallade anhörigresor till platser som drabbade svenskar ville besöka.
  • I samband med allhelgonahelgen och årsdagen av händelsen genomfördes tre minnesceremonier i Thailand som Rådet för stöd och samordning arrangerade. Totalt besökte 700 anhöriga ceremonierna.
  • Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) stod bakom uppbyggnaden av Rådets kansli dit anhöriga kunde vända sig för stöd och information. Kansliet var verksamt till 31 maj 2006.
  • Uppmärksamheten kring katastrofen var enorm. Fram till 15 februari hade svenska medier 1 158 inslag om Räddningsverket (normalt 180 inslag per månad). Myndighetens informationsenhet fick samma period 700 samtal fler än normalt.
  • Svenska statens kostnader för  själva insatsen överskred 300 miljoner kronor. Därutöver gjorde organisationer som Röda Korset och Svenska Kyrkan stora satsningar, exempelvis beräknades Röda Korsets kostnader för kris- och anhörigstöd till 9 miljoner kronor.