Pingsthelgen 1921 drabbades norra halvklotet av en svår solstorm. Redan natten till pingstafton hade telefonstationen i Karlstad känt av störningar när så kallade smältstycken och säkerhetssmältrullar hade brunnit av.

Vid 02-tiden på natten till pingstdagen 15 maj såg en boende i närheten hur ledningarna till telefonstationen började glöda och strax efteråt fattade stationen eld. En patrullerande polisman larmade via ett brandskåp, men eftersom brandkåren dröjde skickades en cyklist till brandstationen.

Branden i telefonstationen ledde till att alla brandskåp utlöste och på brandstationen uppstod förvirring. Cykelbudet fick fart på brandkåren som dock fördröjdes 20 minuter. Förödelsen var stor och dagen efter snabbinkallades en linjedirektör F. R. Fredriksson från Göteborg. Störningar hade märkts i hela det svenska telefonnätet, särskilt i Svealand, men inget i närheten av vad som skedde i Karlstad.

Telegrafverket försäkrade att inga resurser skulle sparas och extrapersonal kallades in från Göteborg och Örebro som arbetade dygnet runt i treskift. En provisorisk telefonstation inrättades redan inom någon dag där endast de viktigaste abonnenterna ingick.

 Tidningarna i Karlstad följde dagligen återställningsarbetet och berättade att affärerna var lamslagna. Branden ledde till stora problem för banker och handelskammaren talade om Force Majeure. Varje dag annonserade företag och banker på tidningarnas förstasidor att nu är deras telefonnummer åter i bruk.

Branden och skadorna efter solstomen blev en dyr affär för Telegrafverket. Den beräknades kosta 200 000 kronor och enligt Nya Wermlands-Tidningen var anläggningen försäkrad till 177 000 kronor, men när försäkringsperioden löpte ut 1 april hade försäkringen sagts upp av besparingsskäl.