Kommunerna, som har ansvaret, lider ofta brist på resurser och kunskap.
Många ser dessutom behovet av anpassningar som en teknisk fråga, vilket kan ge en falsk trygghetskänsla.
Det visar de båda forskarna, Karin André och Erik Glaas, i varsin avhandling från Linköpings universitet.

 

Erik Glaas och Karin André menar att Sverige, till skillnad från de flesta andra europeiska länder, saknar en centralt beslutad strategi för att möta de hot som klimatförändringar kan innebära.
Kommunerna har huvudansvaret för klimatanpassningen, men lider brist på tydliga riktlinjer, koordinering och kunskap.
– Dessutom finns en förvirring kring vem som ansvarar för vad, säger Erik Glaas. Det är heller inte helt definierat vad uppdraget handlar om – vad som konkret bör göras – hur och med vilka resurser.

 

Båda menar att frågan är komplicerad och svår att jobba med lokalt. Kommunala tjänstemän saknar nationella riktlinjer att luta sig emot och det finns en besvikelse över att man från central nivå inte har gjort mer.

Den ofullständiga beredskapen beror enligt Erik Glaas bland annat på att staten dröjt med att ta tag i frågan. Ett långtgående kommunalt självstyre, liksom planeringsmonopol har sannolikt också spelat roll. 

 

– Jag tror också att det funnits en idé om att det här arbetet ska byggas underifrån. Det är nog rätt tänkt men har inte fungerat i praktiken.
Statens agerande har också präglats av en ”vänta och se-hållning”.
– Det handlar inte om ointresse men staten har avvaktat för att se vad kommunerna gör, säger Erik Glaas. Det är på gott och ont – man har inte bundit upp sig för något och kan nu, när kunskaperna är större, peka ut områden som är viktiga men man har också förlorat tid.

Han menar att det heller inte går att bortse ifrån ekonomiska aspekter: om staten ställde hårdare krav skulle kommunerna sannolikt kräva statliga bidrag till anpassningsarbetet. 

 

Enligt de båda forskarna reducerar kommunerna ofta frågan om beredskap inför klimatförändringar till att handla om teknik.
Men konsekvenser som kan följa spänner över alla möjliga kommunala förvaltningar och administrativa gränser. Att bemöta klimathoten med bara tekniska åtgärder riskerar att leda till en allmänt sämre beredskap, anser de.
– Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att svenska kommuner varierar mycket i storlek och därmed har olika förutsättningar att hantera frågan, säger Karin André.


Hennes avhandling handlar bland annat om hur offentliga aktörer i en storstadsregion och privata aktörer i den svenska skogssektorn uppfattar möjligheterna till anpassning till klimatförändringar.
– Det finns överlag en stor medvetenhet men vissa skillnader: skogsbranschen har en längre planeringshorisont och många är – bland annat efter stormen Gudrun – medvetna om riskerna som klimatförändringar kan innebära, men också om möjliga anpassningsåtgärder. Samtidigt är anpassning en process som tar tid och många menar att de träd som planteras nu framförallt måste överleva dagens klimat. 

 

Även om det enligt de båda forskarna finns stora brister i samhällets beredskap inför klimatförändringarna, så har länsstyrelserna anställt samordnare som ska koordinera anpassningsarbetet mellan kommunerna i sina regioner.
Men, som en av de intervjuade i Erik Glaas avhandling påpekar: i avsaknad av kommunala strategier och knappa direktiv till de regionala samordnarna så finns i många fall inte mycket för dem att koordinera.
– Ytterligare ett problem för länsstyrelserna är att de sitter på två stolar samtidigt, eftersom de är både tillstånds- och tillsynsmyndighet i många av de aktuella frågorna, säger Erik Glaas.

 

Klimatförändringarna redan här
Enligt bland andra SMHI är klimatförändringarna redan här. Det visar till exempel studier av långa serier av temperatur- och nederbördsdata.

Den globala medeltemperaturen steg med 0,7 grader under perioden 1906-2005, vilket i klimatsammanhang ses som en stor och snabb ökning.
Andra exempel är förändrade mönster för nederbörd, stigande havsnivåer och att Arktis istäcke minskar. 

För svensk del förväntas klimatförändringarna ge vissa fördelar, till exempel en förlängd odlingssäsong och en snabbare tillväxttakt inom skogsbruket. Men också problem i form av översvämningar, skred och förorenat dricksvatten.