Wernestens sommarläsning blev upprinnelsen till arbetet med ”en vattensäker kommun” inom SLS (Svenska Livräddningssällskapet). Sex kriterier slogs fast och SLS diskuterade hur man skulle kunna hjälpa kommunerna att leva upp till dem.

– Kommunerna saknar kunskap och famlar en del och det finns få rättsfall att luta sig mot när det gäller ansvarsfrågor.

Wernesten noterar dock att många kommuner arbetar med vattensäkerhet med säkerhetssamordnaren som ansvarig, vilket han tror är bra:

– Men det viktiga är att hela kommunen känner för det och vill jobba med det. Det här handlar om mer än simkunnighet.

SLS följer upp simundervisning och simkunnighet.

– Ett stort antal kommuner är exemplariska. Uppskattningsvis en tredjedel sköter simundervisningen bra eller mycket bra. Många skolor ligger på 98 procents simkunnighet, men det finns också de som ligger på 30 procent.

Simkunnighet kom med i läroplanen 1994. Då var kravet att kunna simma och hantera nödsituationer. 2007 skärpte regeringen kraven till att kunna simma 200 meter, varav 50 på rygg.

– Kännedom om bad, båt och isvett fördes in och det är jätteviktigt.

Samma år gjorde SLS en undersökning bland 2 000 vuxna och 600 barn utifrån de nya kraven. Resultatet blev ganska nedslående. Utslaget på hela befolkningen innebar det att drygt 2 miljoner trodde sig inte kunna simma.

De allt populärare hemmapoolerna har medfört fler drunkningsolyckor bland små barn, vilket uppmärksammats på senare tid.

– Det är inte negativt med pooler och att vi badar mer. Men man ska också vara medveten om att det är en fälla man ställer ut i trädgården, det brukar vi varna om.

SLS har varit kritiskt till MSB och tidigare Räddningsverkets intresse för frågorna.

– Historieskrivningen har inte varit så bra. Jag vill inte säga att man varit för inriktad på brand, men det har inte varit mycket vattensäkerhet. I februari i år meddelade MSB att man tänker satsa på vattensäkerhet och jag tycker effekten varit omedelbar.