Carina Listerborn2002 kastades sten mot bussar. Året därpå brann moskén och misstron mot myndigheterna ökade. Därefter har oroligheterna fortsatt. De senaste åren har många bränder anlagts, stenar kastats mot räddningstjänst och polis.

Sedan 2008 har en forskargrupp vid Malmö högskola följt utvecklingen genom intervjuer, observationer och samtal med boende i området, polis och räddningstjänst, med flera.

– Det är lätt att stirra sig blind på det spektakulära våldet, det som syns i media. Frågan är om det är det viktiga, sa Carina Listerborn, lektor i stadsbyggnad, under sin presentation.

Bilden att ungdomarna hatar polisen, inte har något att göra och hittar på något som beskrivs som spännande och roligt, bekräftas av forskarna.

– Det finns ingen aggression mot räddningstjänsten, den är lockbetet för att få dit polisen, sade Listerborn.

Polisen är staten och det är mot staten hatet vänder sig.

– Staten drar oss alla över en kam, då drar vi alla som jobbar för staten över en kam, är en av förklaringarna som ungdomar ger.

Listerborn refererade bland annat till ”lokala guider” som kunde fråga om man ville se poliser eller när det brinner. Hon gav en bild av ungdomar som upplever orättvisa, det blir en ”vi och dom”-situation, självbilden är negativ och Rosengård deras identitet. Risken är utveckling mot kriminalitet som livsstil.

Det onda spiralen startar med sysslolöshet, spänning söks och det blir oroligheter, polisen ingriper och man känner sig illa behandlad. Hämndbegär föds och fler bränder anläggs.

– Ungdomarna förväntar sig helt enkelt att bli illa bemötta, poliserna förväntar sig att möta aggressivitet. Räddningstjänsten är osäker på vad den förväntar sig.

Röster från vuxna i Rosengård beskriver hur de upplever att polisen pliktskyldigt kommer på larm och sen åker igen, att de borde stanna några minuter och prata med ungdomarna men inte gör det.

Arbetslöshet är vardagen för alldeles för många. I Herrgården, en del av Rosengård, är 96 procent invandrare, bara 16 procent har arbete. Carina Listerborn beskriver bostäder med närmast total avsaknad av underhåll och ständigt byte av fastighetsägare.

– Ägarna vet att de får in hyrorna via socialen även utan underhåll.

I analysen av förhållandena i Rosengård anser forskarna att myndigheterna har oklara arbetsformer och saknar gemensam strategi, ungdomarna har dåliga levnadsvillkor och känner främlingskap och den sociala kontrollen och kollektiva förmågan i grannskapet upplevs som oklar.

Hur bryts detta? Hur ska främlingskap bli gemenskap?

Forskarna nämner bland annat att marginalisering måste brytas, bättre möjligheter till arbete, utbildning och inflytande; social brännmärkning måste bekämpas; satsa på barn och ungdomar; öka den kollektiva förmågan.