Ambitionen är att ge en helhetsbild av olyckor och kriser i samhället. Sett över hela hotskalan, från vardagsolyckan till krisen, har antalet händelser minskat de senaste årtiondena. Det dominerande hotet för den enskilde är att råka ut för en olycka.

Varje år dör cirka 3 000 personer i olyckor, 100 000 läggs in på sjukhus 700 000 uppsöker en akutmottagning.

De flesta olyckorna sker i hem- eller fritidsmiljö. De flesta större olyckorna i vägtrafiken.

Antalet dödsfall i olyckor sjönk från 70-talet för att öka under 90-talet. Olyckor med fem eller fler döda har successivt minskat både vad gäller antal och omfattning.

 

Noteras från rapporten kan också:

 Behovet av fungerande samhällsviktig infrastruktur fortsätter öka. En händelse som kan ge stora spridningseffekter och allvarliga samhällskonsekvenser är ett långvarigt el- och teleavbrott som berör ett större område eller flera verksamheter samtidigt.

Inga framsteg kan redovisas under senaste decenniet när det gäller säkerheten för äldre. En förklaring som nämns är avsaknad av tydligt ansvar, mål och strategier i det förebyggande arbetet.

För krisberedskapen konstateras brister i ledning, operativt och hos samhällsviktiga verksamheter i att motstå allvarliga störningar. Det noteras att brister i elförsörjning, elektroniska kommunikationer och kommunalteknisk försörjning är allvarligt, eftersom i princip all annan samhällsviktig verksamhet är beroende av el och tele.

Lagen om extraordinära händelser, som infördes 2003, ställer krav på att kommunala krisledningsnämnder. Dessa har sällan sammankallats. Kommunernas uppfattning om vad som är en extraordinär händelse skiljer sig.

Svensk krisberedskap har utvecklats de senaste åren, bland annat när det gäller struktur och organisation. Samtidigt finns briser. Samarbete kan effektiviseras, rollfördelning, ansvar och koordination förbättras i gemensamma insatser.

I rapporten finns en sammanställning över samhällstrender.