Anita Gahlin och Per-Åke MårtenssonProjektet ”Samordningsforum Rakel” som pågår under året har två huvuduppgifter:

Nationella riktlinjer för samverkan i Rakel.

En metodhandbok för samverkan.

I slutänden handlar det om hur Rakel blir ett smidigt kommunikationssystem som alla vill använda.

- Metoderna finns hos användarna, det är drivet från dem och deras kunskap vi måste använda. MSB måste våga släppa kontrollen, säger Mårtensson som leder projektet.

 

Nationella kontaktpersoner för Rakel har utsetts i ett 30-tal statliga myndigheter och hos samtliga länsstyrelser efter begäran från MSB.

Kontaktpersonerna ska i arbetsgrupper vara med och forma både riktlinjer och metodhandboken.

- Personerna har ett myndighetsuppdrag, de är företrädare för genomförande av Rakel i sin myndighet, säger Mårtensson.

Han konstaterade att alla myndigheter och organisationer har ställt upp. Att vissa är hetare än andra. De som redan använder Rakel är mest angelägna.

- Polisen vill igång med arbetet, det gäller även Försvarsmakten och Svenska Kraftnät.

 

I vissa andra myndigheter är det få som använder Rakel, men deras medverkan vid en olycka eller kris kan vara väsentlig.

- Det finns mindre expertmyndigheter som är viktiga för helheten, det ska vi komma ihåg. Men det är inte MSB som ska utveckla deras beredskapsorganisationer.

Samtidigt är behoven och kraven på Rakel olika. Vad kräver kommuner? Vad kräver Livsmedelsverket eller Socialstyrelsen? Det är frågor som ska upp i projektet.

- Viktigt är att myndigheter med ansvar för olika sektorer ser sina roller från central till lokal nivå. MSB har ett sektorsansvar, vi ska jobba mot räddningstjänsterna. Det har vi hittills varit dåliga på, säger Per-Åke Mårtensson.

 

Han konstaterade också att länsstyrelserna är centrala i utvecklingen av Rakel. Det är där samordningen sker på regional nivå.

Första träffen hölls i april där det handlade om att lyfta fram behov.

- Utifrån framförda behov ska vi lyfta fram prioriteringar som sedan ska uppnås, säger biträdande projektledaren Anita Gahlin, MSB.

Det 50-tal kontaktpersoner som medverkade på träffen lyfte fram en mängd frågeställningar. Mycket handlar om talgrupper, vilka som behöver samordnas med vilka i olika sammanhang. Några exempel: hur elbranschen ska samverka med blåljusmyndigheter, samordning kommuner emellan och behov av kontakter mellan tjänstemän på länsstyrelser och kommuner.

 

Andra exempel på frågor som diskuterades var:

Är frivilligorganisationer behöriga användare av Rakel?

Det får inte bli så många talgrupper att användaren får svårt att hitta rätt talgrupp.

Samverkan med media bör lyftas fram, Sveriges Radio är en viktig part för att få ut information.

Prioritet i nätet måste hanteras. Om det är många i nätet, vem ska då ha förtur?

- Kritiska funktioner i publika nätet måste med i Rakel, exempelvis trygghetslarm och fallarmsfunktioner behöver läggas över, tyckte Peter Stenumgaard, FOI.

 

En synpunkt som kan växa till ett krav är en behändigare Rakelstation. För att stimulera intresset att använda Rakel behöver det finnas alternativ som i storlek liknar dagens mobiltelefoner.

- Det måste finnas lösningar som gör att alla kan bära den i vardagen, ansåg Per-Åke Mårtensson.

Hur styrande blir då de riktlinjer som ska tas fram? Kan den som inte följer dem tvingas in i ledet?

- Nej, MSB kan inte peka med hela handen. Men vem vill stå utanför?

Ska Rakel bli allas instrument ska det inte bara användas i kris utan även i vardagen, vilket har framförts många gånger. På träffen bad en av deltagarna alla närvarande från MSB som hade sin Rakelstation med sig att räcka upp handen.

Ingen hand kom upp.

- Den signalen tar jag med mig, sa Per-Åke Mårtensson.