- Alla har olika förutsättningar och det kräver olika lösningar

 

Lagen om skydd mot olyckors syfte är tillfredsställande och likvärdigt skydd. Begreppet likvärdigt skydd har orsakat viss förvirring och var genomgående tema på Brand 2013 som lockade drygt 300 deltagare till Piteå.
Några självsäkra svar levererades inte, mer förhållningssätt.

– Vi i räddningstjänsten är världsmästare i att göra lika, vi bör nog stötta varandra i att göra olika. Alla har olika förutsättningar och det kräver olika lösningar, sade Thomas Winnberg, räddningschef i Kiruna.
Torkel Schlegel, chef för MSBs rättsenhet, var inne på samma spår:
– Likvärdigt skydd öppnar upp för att vi löser våra problem på olika sätt, sade han.
Vilket kan vara vägen till ett tillfredställande skydd.

Thomas Winnberg har tidigare arbetat i Södertörn. Per Karlsson var tidigare räddningschef i Gällivare, jobbar nu i Södertörn.
De båda kan exemplifiera olika förutsättningar.

Kiruna och Gällivare täcker åtta procent av landets yta, glesbygden är minst sagt påtaglig. Enbart Kiruna är lika stort som Skåne, Halland och Blekinge tillsammans, men har bara 23 000 invånare.
– I Södertörn kunde vi ha fem specialister på brandfarlig och explosiv vara. I Kiruna måste få personer klara många olika saker. Och de stora avstånden gäller inte bara vid larm. En av mina första uppgifter var tillsyn av ett hotell i Karesuando, det är 40 mil tur och retur, sade Thomas Winnberg.
– Generellt sett borde man samarbeta mer när resurserna är knappa, men avstånden är stora och gör vardagssamarbete svårt. I Stockholm kan redan stora organisationer fördela resurser mellan varandra. I Gällivare måste man klara allt och det är få att fördela resurserna på, Det kan vara 45 minuters körtid till en svår olycka på E10, gyllene timmen kan de glömma, sade Per Karlsson.

 

Även om avstånden är stora i norra Lappland så kan avståndet att nå fram till människorna vara kortare än i storstaden. Att nå ut med information är inget problem, oroligheter som i Husby existerar inte.
– Och folk som bor här är vana att ta hand om sig själva, ett faktum man måste vara följsam i, sade Thomas Winnberg.


Oavsett om det likvärdiga skyddet ska vara olika, vad krävs för att klara det när resurserna är begränsade?
– Tillgång till hjälpa av andra, exempelvis att MSB stöttar med kompetens och rådgivning. Den nya samverkansersättningen i kommunuppgörelsen är bra, det gör att MSB och länsstyrelsen kan trycka på om att vi ska samarbeta mer, tyckte Winnberg.
Torkel Schlegel pratade om tillfredsställande och likvärdigt skydd utifrån lagen om skydd mot olyckor. Lagstiftaren hade klart för sig att förutsättningarna är olika, ambitionen var att målstyra, inte att skriva på näsan.
– Att diskutera ordet likvärdigt leder ingen vart. Vi måste prata om målstyrningen. Likvärdigt skydd är en del av den.

Schlegel resonerade kring om tillfredsställande och likvärdigt är ett eller två krav.
– Tillfredsställande är svårt att detaljbeskriva på lämpligt sätt. Likvärdigt pekar ut ytterligare en riktning om vad som kan vara tillfredsställande. Jag tror begreppen är bra att tänka på som ett krav i två delar. Det signalerar individuella kommunala lösningar, vi uppmanas till diskussion om sökande efter lösningar och om hur skyddet kan varieras.

Han konstaterade också att tillfredsställande är en större värdering av kvalitén på skyddet:
– Kommuner kan ha likvärdigt skydd men det kanske inte är tillfredsställande, alternativt mer än tillfredsställande. Vad som är tillfredsställande står i relation till kommunala förhållanden.

 

Stefan Svensson, Lunds tekniska högskola, föreläste under rubriken likvärdig ledning inom räddningstjänsten. Men undviker helst ordet likvärdig:
– Min utgångspunkt är att skyddet ska vara tillfredsställande, inte likvärdigt. Vi ska inte skapa rikslikare, ingen tabell som gäller för hela Sverige. Och vad som är tillfredsställande har samhället och dess medborgare tolkningsföreträde för, inte räddningstjänsten, sade Svensson.