– Den kraftiga och växlande vinden är förklaringen till den omfattande spridningen, förloppet har inget med äldre, sammanbyggda trähus att göra, skrivs i observatörsrapporten.

Lærdal på norska Vestlandet med 2 200 invånare, har en äldre del med tät trähusbebyggelse som är med på Unescos världsarvslista, vilket bidrog till att branden blev mycket uppmärksammad. Den klarades dock helt utan skador.

 

18 januari började branden i ett hus som totalförstördes. Innan släckinsats påbörjats hade branden spridits till ytterligare två hus. Totalt blev ett 30-tal byggnader helt eller delvis förstörda.

 

Stadskärnor med täta trähusbebyggelser finns i Vaxholm, Norrtälje och Sigtuna, och därför beslutade räddningschef i beredskap för Storstockholm, Norrtälje och Gotland om en observatörsinsats.

Men det var inte den gamla och tätt stående trähusen som orsakade den omfattande brandspridningen, vilket först antytts i media. I rapporten beskrivs att det drabbade området liknar många svenska småhusområden med friliggande villor i ett eller två plan och med tillhörande garage och komplementbyggnader.

 

– Den snabba och mycket svårbedömda brandspridningen bland småhus är mycket ovanlig. Erfarenheterna från branden i Lærdal är tillämpbar i områden med småhus som är exponerade för kraftig vind.

Observatörerna anser att med motsvarande väderförhållanden kan detta hända i princip vilket villaområde som helst.

– Det ligger nära till hands att i Stockholms län dra paralleller till kustnära samhällen samt bebyggda öar i skärgården.

 

Under branden i Lærdal växlade vinden i styrka. När den mojnade gav insatserna verkan, när den tilltog förlorades kontrollen. De kraftiga kastvindarna, det bedömdes ha varit storm i byarna, gjorde att branden bytte riktning vid flera tillfällen och hoppade långa sträckor, att röken pressades ned och att i princip hela samhället täcktes av ett gnistregn.

Det fanns byggnader 500 meter från startplatsen som blev totalt nedbrända, sedan gnistregn spridit branden, medan byggnader runt omkring var helt oskadade.

 

Det noteras att en liknande brand inträffade i Varnhem, Västergötland, 1979 när lokala räddningstjänsten skulle bränna ned en ladugård i torrt och blåsigt väder. Branden spreds och ett 20-tal hus förstördes.

 

Förutom att förhindra att branden uppstår anser observatörerna att det är tveksamt om någon av de tekniska system som förekommer i regelverken för att begränsa brandspridning hade haft någon större verkan när branden var ett faktum.
– Det är inte ens troligt att sprinkler hade skyddat byggnaderna från att antändas eftersom brandspridningen skett från utsidan.

 

Observatörerna konstaterar också att räddningstjänsten hade en mycket svår uppgift.
– Flammor som flyger över flera husrader för att sedan antända en byggnad en bit bort hör inte till vad som kan förväntas. Det som möjligtvis skulle kunna förbättra effektiviteten i insatsen är förståelse för vindförhållandena för att kraftsamla insatser i de perioder när vinden mojnar. En mycket resursstark räddningsinsats i brandens inledningsskede hade sannolikt kunnat göra skillnad, men kommunens storlek gör att beredskap på en sådan nivå inte är realistisk.

 

300 personer evakuerades i samband med branden. 440 personer uppsökte sjukhus efter att ha inandats rök. 153 stannade för observation, bland dem åtta brandmän och tre poliser. Totalt deltog 100 brandmän från ett tiotal brandstationer i släckningsarbetet, tillsammans med personal från Civilförsvaret och Röda korset. De senare hade totalt igång 162 personer.

 

I observatörsgruppen ingick Fredrik Wikström, Storstockholms brandförsvar, Torsten Kjell, Södertörns brandförsvarsförbund, Emil Jorlin, och Magnus Svärdsen, räddningstjänsten i Norrtälje.