Anders FrelekVid en uppföljning 2011 konstaterade MSB att färre än hälften av landets kommuner nått krisberedskapsmålen i den så kallade kommunöverenskommelsen.
Bland annat fann MSB det anmärkningsvärt att 51 kommuner saknade eller inte visste om de hade en risk- och sårbarhetsanalys som krävs enligt Lagen om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap (LEH).


– Sedan lagen reviderades 2006 har utvecklingen gått framåt i kommunerna. Man har stärkt kompetensen på beredskapssamordnarfunktionen, en sak vi ser som viktig för resultatet. Man har jobbat fram sina risk- och sårbarhetsanalyser. Alla 49 kommuner har rapporterat in en risk- och sårbarhetsanalys. Det underlaget har vi aldrig haft tidigare, säger Anders Frelek.


På utbildnings- och övningsområdet har kommunerna också gått framåt.
– De har en mer systematisk utbildnings- och övningsverksamhet i dag som bygger på slutsatser i risk- och sårbarhetsanalyser och den sker i en utvecklingsprocess. Det är inte ett dåligt samvete som dyker upp vart tredje år. Det är mycket mer processtänk i dag.


Det område där det återstår en del att göra är det geografiska områdesansvaret.
– Enligt kommunöverenskommelsen ska kommunen vara sammankallande i ett krishanteringsråd och redan de första åren såg man att det är en god tanke, men svårt att genomföra. Man kanske inte har kontakter till de samverkansparter till de som är de viktigaste, en teleoperatör, en dammägare eller en miljöfarlig verksamhet. Man har inte de rätta kanalerna till dem och man har heller inte riktigt klart för sig vad ska vi göra med det här rådet? Vad är det gemensamma målet?


En del kommuner fick till det; man träffades, bytte kontaktuppgifter, men efter några år ställdes även de inför frågeställningen: hur ska vi gemensamt utveckla beredskapen?
– Det är det som är klon med det geografiska områdesansvaret, hur får man till något tillsammans?


Länsstrelsen Västra Götaland arbetade under 2012 med att ta fram ett stöd åt kommunerna i arbetet med det geografiska områdesansvaret. En utgångspunkt är att på den lokala nivån ska man bygga samverkan med de aktörer man har möjlighet att träffa innan någonting händer.
– Sen kan det finnas aktörer man behöver träffa under en händelse, statliga eller regionala, men kanske man ska vara tydlig med att samverkan med just dem överlåter vi åt länsstyrelsen. Vi kanske till och med överlåter det till den nationella nivån; att man hittar de aktörer man tror att man faktiskt kan åstadkomma något tillsammans med. Så att man inte kör huvudet i väggen bara för att få till ett möte.


Allt ansvar för det som inte fungerar ska inte läggas på kommunerna.
– Vi ger inte kommunerna bannor för att de inte kommit längre för vi kan inte med gott samvete säga att vi länsstyrelser eller nationellt har kommit så mycket längre. Det är viktigt att vi utvecklar det tillsammans och min förhoppning och vår ambition är att man från staten, om det nu blir länsstyrelserna eller central myndighet, försöker vägleda kommunerna mer konkret. Annars blir det 290 kommuner som famlar och tolkar lite olika.


Ett annat område som fick kritik från MSB vid uppföljningen var att de statliga pengarna användes fel.
– Vi säger till kommunerna att de ska vara noga med att använda dem på rätt sätt och det har varit lite svårt att veta exakt hur de får användas. Under de första åren kanske man inte använde dem exakt enligt avtalet och det var inte förrän MSB kom med sina riktlinjer i december 2011 som vi och kommunerna fick något konkret att förhålla oss till. Det var precis vad vi behövde för att säkerställa att de används rätt.


Ett krav i LEH är att det ska finnas en krisledningsnämnd. De flesta kommunerna har framtagna reglementen för krisledningsnämnden men det råder viss osäkerhet om när den ska träda i funktion. Det finns också uppfattningar om att en händelse är en extraordinär händelse först när krisledningsnämnden trätt i funktion.
– En händelse ska hanteras i den ordinarie organisationen så långt det går. Men det kan komma en punkt där krisledningsnämndens mandat kan vara ett verktyg för att snabba på den politiska processen. Vad det handlar om är att få upp tempot i det politiska beslutsfattandet, säger Anders Frelek.