Jonas HellstenHellsten larmades 15 januari från Helsingborg till olycka på Tranarpsbron, E4. Under färden kom besked in om fler olyckor på samma plats. Dimman tilltog, sikten avtog.

- När jag var en mil från olycksplatsen var sikten 20-50 meter. När jag var framme såg jag en långtradare framför mig. Längre såg jag inte.

 

På den 600 meter långa bron visade det sig stå 74 fordon, de flesta lastbilar. 47 personer var skadade, 18 av dem fördes till sjukhus. En person omkom, blev påkörd när han klev ur bilen för att varna andra.

Förutom dimma var det också svår halka. På Skadeplats berättade Jonas Hellsten om erfarenheter från olyckan, som sett till antalet inblandade fordon är den största någonsin i Sverige

 

- Orsaken till olyckan var självfallet att många kört åt helvete för fort.  Färdskrivarna från de lastbilar som hade sådana gav besked att de åkt i 70-90 kilometer i timmen. Åstorps brandbil var också inblandad i en krock, de körde också för fort, säger Hellsten.

 

För honom tog det, under utryckning, 50 minuter att köra 35 kilometer. Hellsten han inte mer än ur bilen förrän en skadad kvinna bad om hjälp, en man undrade när vägen skulle öppnas eftersom han hade bråttom till Stockholm och en journalist stack fram en mikrofon och undrade om det stämde att tre var döda.

 

- Mikael Kadanic, insatsledare från Åstorp, och jag bestämde oss för att ta två minuter och organisera oss. Det visade sig inte så lätt. Det var separata körbanor som gjorde det till två skadeplatser och de var inte kommunicerbara. Det gick inte att gå mellan bilar på bron, arbetsplatsen var mycket svår. Samtidigt skulle ambulanser fram och ta hand om folk.

 

Som mest fanns 14 ambulanser på plats. Även om inte alla som satt fast i bilarna var svårt skadade så var kylan ett hot. Många hade kört bil utan ytterkläder.

Sitter man då fast i bilen och rutan är krossad, då blir det ett problem när det är 17 minusgrader.

 

- Det tog tid att få loss alla, runt tre timmar innan vi var klara. Vi hade beordrat två stadsbussar till skadeplatsen som tog hand om alla trafikanter, även oskadade.

- Det var guld värt att samla dem och ge dem information. Det gjorde också att vi inte hade en massa människor med frågor in på oss när vi skulle arbeta vidare.

Andra utmaningar som Hellsten noterade var:

  • Fler kollisioner inträffade medan insatsen pågick.
  • Det fanns risk för egen personal. En ambulanssköterska blev skadad.
  • Dålig sikt gjorde det svårt att få överblick. Dimman släppte dock efter ett tag.
  • Framkomligheten för blåljusfordon och tillgängligheten på arbetsplatsen. Det var trångt och svårt att röra sig.
  • Hanteringen av media.

 

- Vi gav besked om att det skulle bli en fältmässig pressinformation. Efter den var det ingen journalist som hade fler frågor. Det är bra att vara tydlig. Media är en tillgång, men det gäller att styra dem så inte de styr dig.

 

Jonas Hellsten konstaterade att den bakre staben var mycket viktig. Från skadeplats gjordes beställningar, staben verkställde.

- Vi hade nog med resurser, det var tillgängligheten till de skadade som var problemet.

 

När allt blåstes av gjorde sig både hunger och kyla påmint. Jonas Hellsten upplever att de känselorganen kopplas bort när arbetet pågår, och att alla blåljusorgan var oerhört fokuserade.

- Men det är också angeläget att vara lugn och fin, erfarenhet är viktigt. Stressar man upp sig för mycket, då blir det inte bra.

 

Samtidigt poängterade han att tiden som insatsen pågår är väsentlig. Inte bara för omhändertagande utan även samhällsekonomiskt.

- En avstängd E4 kostar samhället 800 000 kronor i timmen. I varje färdriktning.

 

Jonas Hellsten har heller inte kunnat låta blir att fundera över hur mycket värre det kunde gått.

- Vad hade hänt om bilar hade börjat brinna? Om det funnits fordon med tuffa kemikalier på bron? Om något fordon gått genom broräcket?

Lyckligtvis får han aldrig veta det.