SMO-studerande vid MSB i Sandö

SMO-studerande på MSB i Sandö kan inte förstå hur Attunda och Södertörn kan anse att en person med bakgrund som personlig tränare  är mer lämpad än en SMO-utbildad.

 

Hon får medhåll av de flesta.
— Det är viktigt vad Stockholm gör och det känns förjävligt att vi ska gå två år medan det räcker med tolv veckor för andra, säger Jonas Bennert, Stockholm.


André Lantz från Östersund är ordförande för studentkåren och har märkt av oron. Han och hans studiekamrater kan inte förstå hur man kan gå förbi SMO-utbildade vid en rekrytering till brandmän.
— När man läst SMO måste man meritera sig bättre än de som inte pluggat två år till brandman. Från dag ett säger skolan att de utbildar oss för det breddade uppdraget och att vi ska klara av alla de nya rollerna som en brandman har. Då förstår vi inte riktigt hur en med bakgrund som personlig tränare ska vara mer lämpad än vi är.
— Man kan säkert se saken från ett annat håll, men det är svårt för oss som går den här utbildningen. Vi satsar två år av våra liv och ganska mycket pengar, säger André Lantz.


Gruppen från SMO HT10 gör sin sista termin och första dagen efter juluppehållet övar de losstagning i kylan. Synpunkterna på utbildningen går igen från tidigare årskurser. De är i stort nöjda med utbildningen men önskar mer praktiska övningar, tycker att det utbildas för många plus att oron över svårigheterna att få jobb har förstärkts av rekryteringarna i Attunda och Södertörn.
— Man vill ju få jobb som brandman, men det ser riktigt mörkt ut. Man får söka sommarvikariat i hela Sverige och sedan åka dit det finns jobb, säger Sebastian Karlsson.


— Det är inte lätt, men visar man framfötterna på Lia och får in en fot på ett sommarvik är det inte alls omöjligt. Men det är den här vikarievägen man måste gå, säger André Lantz.
Det händer att studerande hoppar av och byter till SMO på distans i samband med Lia-perioden, men den här gruppen tvivlar inte på vilken studieform som är bäst.
— Vi har det bra. Många tycker det är kul, det blir en tajtare grupp. Vi bor tillsammans, det är som att vara brandman och man får lära sig hur man beter sig i ett gemensamt kök osv, säger Emelie Lund.


Det talas ibland om nedskärningar och enligt Simon Eriksson är det första man borde skära bort distansutbildningen.
— Under Lian skulle vi skicka in uppgifter via datorn och jag skulle inte klara att sitta vid en dator hela utbildningen. Det är bättre att vara här.