Justitie- och beredskapsdepartementet var ledardepartement under krisen. En huvuduppgift var att ta fram situationsrapporter, men man hade svårt att lösa uppgiften. I mycket liten grad fick departementet tillgång till faktainformation om händelsen.

 

Referat från möten i regeringskansliet på kvällen 22 juli visar att Polisdirektoratets upplysningar om offren gav en mindre korrekt bild av situationen än det som samtidigt framkom i media.

 

Enligt krisplanen skulle Justitie och beredskapsdepartementet etablera formell krisledning och bilda stab. Men man gick inte upp i stab, vilket fick en del olyckliga konsekvenser. Beslutet kritiserades, bland annat av Regeringens Krisstödsenhet (KSE) som fick ta hand om flera löpande funktioner i stället för att stötta krisorganisationen.

 

Bara fyra av 17 departement hade ingått avtal om tillgång till alternativa lokaler, trots att DSB i tillsyn återkommande hade påpekat vikten av detta.
Finansdepartementet som hade avtal kom snabbt igång med ordinarie arbete efter bombattentatet. Justitie- och beredskapsdepartementet hade inte avtal och fick ägna mycket tid åt att lösa lokalproblem samtidigt som krisen skulle hanteras.

 

Försvarsdepartementet gjorde tidigt klart att alla önskemål från polisen om bistånd skulle beviljas. Flera enheter i försvaret började på eget initiativ mobilisera för att vara redo att hjälpa.

 

Krisgruppen i Hole kommun hade genomfört flera övningar med hantering av stora olyckor. Utifrån de erfarenheterna hade man förmåga att ta befälet över ett stort antal styrkor både egen personal och frivilliga när krisen slog till i den lilla kommunen.

 

Det tog lång tid att ge polisen tillgång till information om identiteten på de som blev inlagda sjukhus, vilket försvårade räddningsarbetet. Det är av stor betydelse att sjukhus och sjukvårdspersonal använder de möjligheter de har att efter existerande lagstiftning leverera upplysningar i kriser som den här.

 

Nødnetts gemensamma talgrupper mellan räddningstjänsterna nyttjades i låg grad. Det gällde även textmeddelanden i terminalerna som säkrar effektiv distribution av information och använder lite av systemets kapacitet. Träning är nödvändig.

 

Sjukvård- och räddningstjänstpersonal har framhållit behovet av ett uppdaterat gemensamt regelverk för samarbete och samverkan mellan de olika organisationerna vid stora olyckor.

 

Norge är ett avlångt land, organisation och samarbetsrelationer måste anpassas till lokal nivå. De lösningar som föreskrivs nationellt måste kunna fungera lokalt.

 

En del katastrofer är så omfattande att de professionella organisationerna inte klarar dem själva. Insatser från frivilliga var här helt avgörande och är en helt nödvändig resurs också i kommande kriser. Den resursen måste de professionella veta om, värdesätta och använda på bästa sätt.

 

De flesta ambulanser har, i motsats till polisen, dator installerad i bilarna och kan ta emot uppdrag digitalt. Viktigt för kommunikation och styrning.

 

Samordning och samverkan sattes på extraordinärt prov. Missförstånd uppstod. Skiftande besked från larmcentral, lokal polis och skadeplatsledare samt som en följd olika uppfattningar om läget på skadeplats Det behövs ett mer exakt förtydligande av kommunikationsrutinerna både mellan och inom organisationer.