Med frihet följer ansvar. Vi gör våra val av fri vilja och då får vi också stå konsekvenserna menar Torkel Schlegel, jurist och chef för MSBs rättsenhet. Intressant tyckte författaren och samhällsdebattören Åsa Moberg Boije, men höll inte riktigt med. Vi har ingen fri vilja, hävdade hon. Foto: Gunno Ivansson

 

Det anser Torkel Schlegel, chef för MSBs rättsenhet, som gav juristens syn på den enskildes ansvar vid MSBs konferens Curlingsamhälle eller individuellt ansvar i oktober.

 

Katarina Rydberg, chef för Enheten för den enskildes säkerhet på MSB, inledde med att kasta ut några frågeställning: hur stärker vi den enskildes förmåga att ta ansvar? Hur får vi människor att ta ansvar?

 

I senaste budgetpropositionen för krisberedskapsområdet lyfter regeringen fram den enskilde som den ”minsta” beståndsdelen i vårt krishanteringssystem.

 

– Ansvarsprincipen som vi brukar tala om för t ex myndigheter gäller även individen. Att förebygga olyckor i den egna närmiljön, hemma, på fritiden är mitt eget ansvar och det är ju där de flesta olyckor sker, säger Katarina Rydberg.

 

Den enskildes ansvar är ett ganska oreglerat område, trots det förväntar sig många att det finns bestämmelser. 

 

– Man tänker sig ofta ansvar i klart uttryckta regler: du ska göra så här; du har ansvar för det här. Och det finns väldigt mycket regler, bara MSB har minst 2 500 sidor regler, säger Torkel Schlegel. 

 

I lagtexterna sägs inte särskilt mycket uttryckligen om den enskildes ansvar. Handlingar kan få konsekvenser, man kan dömas till skadestånd och brott kan leda till straff. 

 

Frågan är då om frånvaron av regler är ett bevis för ansvarslöshetens ocean. Nej, menar Torkel Schlegel, man måste söka individens ansvar genom att titta på något som beskriver samma sak men ur en annan aspekt – frihet. 

 

Vår frihet är reglerad i våra grundlagar liksom i FNs deklaration om mänskliga rättigheter. 

 

– Då menar jag att följden av den här friheten är att vi måste ta konsekvenserna av våra egna val – vi har ansvar. Frihet och ansvar är så starkt bundna till varandra att jag skulle säga att det är näst intill samma sak, eller åtminstone två sidor av samma mynt. 

 

Torkel Schlegel understryker att resonemanget inte säger något om förhållandet mellan den enskildes och samhällets ansvar.

 

– Även om jag är fri att åka skridskor på nattgammal is och får ta konsekvenserna, betyder inte det att det inte också kan finnas ett annat ansvar från samhället att bistå mig i vissa situationer.

 

Författaren och samhällsdebattören Åsa Moberg Boije tackade för en intressant genomgång, men hade invändningar. 

 

– Jag har inte varit medveten om att den fria viljan är grunden till hela statsskicket, det är bara det att vi har ingen fri vilja. Nu förstår jag äntligen varför ingenting fungerar. Felet är att vi lagt ansvaret på individen. 

 

Åsa Moberg Boije hävdar att vi inte är någonting i oss själva utan det viktiga är hur vi fungerar tillsammans. Grundfelet i samhällsorganisationen är att man låtsas att den består av fria individer. Människor tar så mycket ansvar som de förmår. När de inte gör det är det för att de inte har förmågan.

 

– Jag är en förespråkare av curlingsamhället. Det kostar samhället mycket mindre om människor får den hjälp de behöver. Det finns en jättestor grupp som behöver stöd, unga, äldre, och fysiskt och psykiskt funktionshindrade. För dessa ska vi ”curla” så mycket vi kan. 

 

De flesta åhörarna hade förmodligen någon anknytning till området och av den avslutande debatten att döma har ”curlingsamhället” ett starkt stöd. Robert Ekman, MSB, framhåller kunskapsaspekten och att man inte kan begära att individen ska ha de kunskaper som krävs för att kunna ta ansvar i ett komplext samhälle. 

 

– På 1950-talet omkom 500 barn i olyckor och den siffran är nu nere i 30. Baltikum befinner sig där vi var på 1950-talet och har 16 gånger fler dödsolyckor bland barn än i Sverige. Vi ska inte släppa det goda system vi har, då är vi snart nere på Baltikums nivå. 

 

Jan Schyllander, MSB, är inne på samma linje. Ska större ansvar läggas på individen krävs en stor folkbildningsinsats.

 

– Att det offentliga vill lägga över ansvaret på individen är antagligen för att spara pengar, vilket jag inte tror att man gör. Människor är väldigt olika och det är bara titta på olycksstatistiken för att se vilka som behöver ”curlas”. 

 

Den ende som delvis hade en annan åsikt var Staffan Moberg Boije, jurist på Försäkringsförbundet. Han försökte invända att curlingsamhället kan utnyttjas av fuskare. Han tog också upp att man kan bli berövad ansvar. 

 

– Ta tsunamin, många hade köpt reseförsäkring och det fanns en stor organisation för att transportera hem svenskar och ta dem till sjukhus. Helt plötsligt tar samhället över försäkringsbolagens ansvar. Försäkringsbolagen blev mer eller mindre utkastade och fick inte ta sitt ansvar, vilket de hade klarat mycket bättre än staten.