Nyttjandet av väktare i samband med räddningsinsatser i Söderköping ger åtta gånger mer för pengarna.
Utvärdering av räddningsinsatser, både framgångar och motgångar, är komplext. Det är svårt att lära av dem och nuvarande insatsrapporteringssystem ger inte så mycket stöd.
Det är exempel på slutsatser hämtade ur två olika rapporter från Carer.

 

– Vår ambition är att lösa problem som finns i samhället och hos responsorganisationerna. Det är människan som står i centrum i vårt arbete, inte teknikutveckling, säger Sofie Pilemalm, universitetslektor och föreståndare för Carer.

 

Håkan Axelsson, MSB, tog för ett antal år sedan internt upp frågan om behov av forskning riktad mot larmrespons. Tankarna ledde till inrättandet av Carer vid där Axelsson blev styrelseordförande.
– MSB såg att det fanns väldigt lite forskning kring olyckor som händer med viss frekvens och som tar stora samhällsresurser i anspråk. Utgångspunkten är att finna vägar att rädda fler liv och minimera skador. Vi vill bygga på responsorganisationernas behov, säger Pilemalm.

 

Forskning, utbildning och samverkan i samhället är de tre ben arbetet vilar på. Forskningen fokuserar framförallt på två områden:

 

  • Nya aktörer

– Aktörerna i sig är inte nya, men de är inte tydligt integrerade i dagens responssystem. Vilka är de och vad får de göra? Vi tittar närmare på semiprofessionella aktörer. Det kan vara väktare och fastighetsskötare eller sjuksköterskor. Men bland de nya aktörerna finns även frivilliga organisationer och privatpersoner. Vi medverkar exempelvis i sambruksprojekten i Nyköping, Söderköping och Öckerö och hoppas kunna arbeta tillsammans med SOS Alarm i förstärkt medmänniska i Medelpad för att involvera frivilliga i dynamisk resurshantering.

 

  • Systemsamband

– Vi kopplar samman händelse, respons och konsekvens, jämför resurserna på larmet med resultatet. Vad blev utfallet? Hur kan arbetet optimeras? Vilka konstellationer ger kortast responstider och är kostnadseffektivast? Det är sådana frågor vi vill söka svar på.

 

Carer har fått uppdrag från räddningstjänster och skissar på uppdrag åt bland annat SOS Alarm. Det är en nödvändig väg för att forskningscentrumet en dag ska kunna stå på egna ben.

Sofie Pilemalm konstaterar att det är hård konkurrens om forskningspengar vid offentliga utlysningar, beställningar från enskilda kommuner eller organisationer ser hon som en utmaning.

– I det avseendet att kommunerna inte har så mycket pengar, måste vi verkligen möta deras behov och göra jobbet så bra att de tycker det är värt investeringen. I de kommuner vi genomfört projekt möter vi lite av samma problem och behov, även om de kan yttra sig lite olika. Det pekar på att utmaningarna i framtidens responssystem är rätt likartade och att resultat från en studie kan dras nytta av och byggas vidare på i en annan.

 

Från både MSB och räddningstjänsthåll finns önskemål om att insatsrapporten, som är under översyn hos MSB, ska ge mer i form av erfarenheter och lärande.

– Tanken är att den ska utvecklas och inte bara leda till statistik. För att insatsrapporten ska bli riktigt intressant måste den bli ett verktyg för förbättring av egna organisationen.

 

Carers verksamhet involverar tre fakulteter och åtta institutioner som kan involveras i olika existerande utbildningar. Samtidigt finns förhoppningen att starta ett nytt masterprogram inom räddningssystem.

– Behovet är utpekat av MSB och branschen. Vi tänker oss en ettårig påbyggnadsutbildning passande för exempelvis säkerhetschefer, chefer i kommuner och länsstyrelser, räddningschefer och befäl, poliser, tib-personal och chefer vid larmcentraler. Förhoppningsvis kan den bli verklighet inom två-tre år, men det kräver att både målgruppen och förankringen finns i akademi, berörda myndigheter och responsorganisationer.

 

Arbetet med samverkan i samhället handlar om hur räddningstjänster, polis, sjukvård, kommuner, länsstyrelser med flera fungerar tillsammans i responssystemet.

 

Vad ska Carer ägna sig åt i framtiden?

– En fråga är var vi ska dra gränsen för responssystem. Kanske ska vi titta på fler verksamheter än de som rör olyckor för mer kommunal nytta överhuvudtaget. Responsverksamheten integreras ju alltmer med dessa.

– Något det inte forskas om i större utsträckning i dag är legala aspekter i sammanhanget. Vid varje enskilt fall vet vi i dag inte vad alla får göra och inte göra. Här behövs både kunskap om vad rådande lagsystem säger och i vissa fall förslag till lagändringar.