Det var en lördagsförmiddag i slutet av november 2008 som veterinären Therese Westermark fick samtal från en bonde utanför Veddige i Halland som berättade att en av hans kor plötsligt dött. De närmast dagarna dog fler kor, men utan typiska mjältbrandssymptom. Det tog två veckor innan diagnosen mjältbrand kunde fastställas.


– Jag tror inte diagnosen kunnat ställas snabbare. Det var snarare så att allt

talade emot mjältbrand, säger Therese Westermark.

 

Då hade 13 kor hunnit dö och övriga 78 kor i besättningen avlivades. De döda djuren kördes till en av de två destruktionsanläggningar som finns i landet.
Smittkällan har inte kunnat fastställas, men man tror att det var fodret. Höet hade bärgats från marker i närheten av Viskan och jord hade följt med.


Mjältbrandsutbrott är ovanliga idag, det senaste var 1981, men under den första delen av 1900-talet hade Sverige över 5000 konstaterade fall. Förr grävde man ner kadavren och det pågår ett kartläggningsarbete för att hitta mjältbrandsgravar. Mjältbrandssporer kan överleva i jord och vatten i över hundra år och på 1950-talet hade man ett stort utbrott i Halland kopplat till utfodring med importerat kött- och benmjöl.

 
Mjältbrand hos människa kan uppträda i olika former, i huden, i mag-tarmkanalen eller en lungform. Mjältbrandkan behandlas med antibiotika, men vid lungformen är dödligheten hög. Bakterien har använts vid biologisk krigföring och 2001 spreds smittan via brev i USA. Av de 22 personer som kom i kontakt med smittan dog fem trots omedelbar behandling.
Ändå anser Therese Westermark att rädslan överdrevs. Både hon och Maria Nöremark, Statens veterinärmedicinska anstalt, betonade skillnaden mellan att smittas från ett infekterat djur och pulver som avsiktligt preparerats och gjorts lättflyktigt för maximal smitta.

 
Kor är mycket känsliga för bakterien, de är känsligare än människa, och det räcker med låga doser för att de ska infekteras. Therese Westermark hanterade de döda korna men drabbades inte av några symptom.
– Jag och alla andra som varit på gården, ett hundratal personer, sattes på en två månader lång antibiotikakur. Korna gick fritt i ladugården och har beteendet att de går fram och luktar på kor som dött. Det är extremt ovanligt att människor inandas sporer och inte så lätt att smittas av djur, säger Therese Westermark.

 
Hon får medhåll av Maria Nöremark. Erfarenheter från andra länder där mjältbrand hos djur är vanligt visar att det är ovanligt att människor smittas. De fall som förekommer brukar vara i huden efter hantering av kadaver, eller i mag-tarmsystemet efter konsumtion av djur som dött i mjältbrand. Fall av då människor inandats sporer är ovanliga och ses framförallt i dammiga yrken, t.ex. ullsortering. Men trots undersökningar att det ofta finns mycket sporer i dessa anläggningar är det inte alla som insjuknar.
 
– Från humansidan tog man ur arbetarskyddssynpunkt det säkra för det osäkra och satte många människor på behandling. Det är inte alltid det har en lugnande effekt, säger Maria Nöremark.

 
Någon större oro hos allmänheten märktes inte. Då var oron större hos Therese Westermarks kollegor och på myndigheterna. Det ledde enligt Maria Nöremark till onödigt kostsam sanering. Efter bränningen anlitades ett företag till att sanera destruktionsanläggningen för sex miljoner.
– Det är en destruktionsanläggning dit det konstant kommer döda djur som man inte vet vad de dött av. Den har inte varit sanerad på väldigt, väldigt länge vilket innebär att man inte vet vad som finns där, säger Maria Nöremark.

 

Den bästa och billigaste saneringen av gården hade troligen varit att bränna ner ladugården, detta var på förslag men det motsatte sig räddningstjänsten som ansåg bostadshuset låg för nära. På grund av att grannar motsatte sig öppen bränning byggdes i stället en destruktionsugn på plats vilket kostade tio miljoner kronor.