Malin Holm, Sörmlandskusten, Mona Hjortsberg, Södertörn,Så ser jämställdheten och mångfalden ut i svensk räddningstjänst, var rubriken för programpunkten på Brand 2010.
Men det handlade uteslutande om jämställdhet. Tre kvinnliga brandmän och Eva Nikell, Diskrimineringsombudsmannen, pratade kvinnliga förutsättningar på brandstationerna.
Malin Holm, brandman i Sörmlandskusten, konstaterade att när arbetet startade 1997 med ett regeringsuppdrag var ambitionen god, men det blev inte riktigt rätt.
- Man bestämde innan hur många kvinnor det skulle vara, det handlade inte om rätt person.
 Nu handlar det om attityder, anser Malin Holm.
- En tjej som frågar är okunnig, en kille är vetgirig. Den som berättar at hon är gravid får inte ett grattis tillbaka utan ses som en belastning. Och är det uttagning till befälsutbildning står tjejen sist i kön.
Carolin Åberg var med i ett tidigt projekt i Stockholm på 90-talet, i dag är hon brandman i Nybro.
- Många ser gärna kvinnliga sökande, men är de beredda? undrade hon.
Budskapet var att organisationen inte bara kan säga att man vill ha kvinnliga brandmän utan också måste förbereda sig.
- Utbilda alla i jämställdhet. Ta fram utrustning och handlingsplaner för att underlätta för en jämställd räddningstjänst. Bestäm vad som krävs för att klara jobbet, sa Malin Holm.
Eva Nikell kände sig som en lejontämjare när hon pratade kvinnliga brandmän på en konferens i Trollättan i slutet av 90-talet.
- I dag har frågan utvecklats. För även om det är en numerisk obalans så finns en helt annan förståelse, sa hon.

Tjejerna på scenen fick frågan vad de tyckte om namnet brandman.
- För mig är det lika inarbetat som sjuksköterska, sa Malin Holm. Men jag besökte ett dagis och de blev chockade när de fick se en tjej. Jag frågade vad de tyckte jag borde kallas. Brandchef, sa de. Det kan jag köpa...