För några år sedan följde forskarna Johan Berlin och Eric Carlström hur blåsljusorganisationerna och SOS Alarm samverkar.
– Vi såg då att folk löser uppgiften och gör det rackarns bra. Vi har väldigt fin kvalité på vårt olycksarbete, men man jobbar parallellt; alla går in och gör sina saker. Hamnar man då i ett läge där man tvingas kliva över en gräns, när man behöver göra saker man inte är drillad för, tvekar man. Ställer sig vid sidan av och väntar in de andra styrkorna som kan jobbet, säger Eric Carlström.


Det är ett problem i synnerhet vid en större händelse. Enligt Eric Carlström är det också ett problem i det vanliga olycksarbetet eftersom det blir så strikta gränser emellan organisationerna att man tappar tid.
– Man talar mycket om samverkan, men jobbar väldigt parallellt. Vi tänkte att om man jobbar parallellt kanske man också övar parallellt. Så vi följde ett 20-tal samverkansövningar och visst gjorde man det, man övade parallellt.


Redan efter förra forskningsprojektet frågade sig Johan Berlin och Eric Carlström om man verkligen lär sig mer för att övningarna är stora. De var tveksamma och föreslog i stället vad de kallade mikroövningar. I det här projektet har de testat sina idéer och gjort en jämförande studie.
– Vi har gjort massor av övningar som bygger på enkla scenarier. Det viktiga är inte scenariot i sig utan förmågan att lösa problem i samverkan. Vi har ett repetitionsmoment och låter folk öva två gånger. Övningarna är identiska så att de får chansen att göra om och göra rätt. Då kan man också tillåta sig att inte göra helt rätt första gången, det blir mindre av en uppvisning och mer av ett experiment.


Mellan momenten hålls seminarier där man diskuterar vad som kunde gjorts annorlunda.
– En traditionell övning har en början, en mitt och ett slut. Det som sker i början är kanske det viktigaste, då försöker man uppfatta situationen och fattar inriktningsbeslut. Sen är det spårbundet och jättesvårt att bryta upp fattade beslut, det rullar på.


Under mittfasen bedömer man skador, släcker bränder, förhör folk, bär skadade. Då gör organisationerna det de är bäst på. Sen har man en avslutningsfas där man monterar ner alltihop och som tar väldigt lång tid.
– I vår modell kör man första delen, därefter den operativa fasen tills alla tre organisationerna har upprepat det några gånger, sen bryter man. Det kvittar hur stort olycksscenariot är, det tar inte mer än 40 minuter tills vi bryter.


Övningarna klockas och tiderna jämförs mellan övningarna.
– Man ser att det blir ett helt annat flöde i övning nummer två. Det beror inte enbart på att det är samma olycka utan det blir ”flow”, man tittar på varandra, kommunicerar och gör tydligare inriktningsbeslut. Polis, ambulans och räddningstjänst hamnar inte på olika platser som de ofta gör första gången.


De har nu ett omfattande material att sammanställa och en ny bok kommer 2014.
– Jag tror på modellen och att det vore samhällsnytta om den fick genomslag. Vi lägger så mycket pengar på övningar att vi borde få ut mycket mer än vi får från traditionella övningar, säger Eric Carlström.


Responsen har varit positiv, många säger att det är precis det här de väntat på.
– Det här är en fantastiskt bra övningsform. Vi känner alltför väl till hur trögstartade traditionella övningar är, hur det för ambulansen blir en lång väntan på att olycksplatsen ska säkras. Vi kommer igång snabbare och bryter när det blir stiltje. Seminariet mellan övningarna gör att man kan få bekräftelse direkt när samma övning genomförs igen, säger Ingemar Johansson, ambulanssjukvårdare i Trollhättan och övningsledare för ambulansen.


Även räddningstjänsten framhåller värdet av att övningen upprepas och seminariet emellan.
– Jag är ganska övertygad om att samverkansövningar kan genomföras med den här modellen. Det tror jag alla blåljusmyndigheterna är överens om. Första gången går övningen så där, men efter att man pratat om bristerna i den första övningen blir andra övningen mycket bättre. Jag ser det som väldigt effektivt och bra, Mikael Johansson, inre befäl räddningstjänsten norra Älvsborg.