Wendy Russell

Positiva aspekter med risk uppskattas inte, anser Wendy Russell. Hon tycker barns lek ska styras mer av de som är de verkliga experterna i ämnet, nämligen barnen själva. Foto: PER LARSSON

 

Wendy Russell forskar kring lek som företeelse och tycker att säkerhetsambitionerna har gått alldeles för långt.

– Vi lever i en kultur som oroas över säkerhet. Men det har förlorat proportionerna. Begreppet har fått ett moralvärde och vi uppmuntrar till absolut säkerhet. Samtidigt har allt blivit risker, och risk ses som en motsats till säkerhet.

 

Positiva aspekter med risk uppskattas inte, menar Russell. När säkerheten går för långt förloras nyfikenhet och upptäckarglädje. Barn är motiverade att undersöka osäkerheter, att övervinna rädslor, men ges inte chansen.

– Barns omogenhet och sårbarhet ska skyddas, men i dag involverar skyddet från vuxna för mycket kontroll och övervakning.

 

Wendy Russell anser att säkerheten och ambitionen att skydda barnen inte bara gått för långt utan cementerats i samhället.

– Gå bara till sjukvården, eller till vuxna i allmänhet, uppfattningen är att barn är veka och behövande. Och den bilden sprids av samhället, av politiker, av media. Vi ser inte barn som människor utan som människor i vardande.

 

I spåren av det överdrivs vissa risker, det perversa fokuset, som Russell kallar det, slår fel.

– Barn uppfostras att vara misstänksamma mot främmande män. I England dödas sju-tio barn om året av främlingar, en-två i veckan av anhöriga.

 

När myndigheter i dag pratar säkerhet för barn framhålls också vikten av att barnen behöver lära sig att hantera risker. Men Wendy Russell anser att det fortfarande sker med alldeles för stort inflytande från vuxenvärlden.

Vuxnas riskbedömning av vad som är lämpligt har sin plats. Det Russell efterlyser är vidgade ramar för barnen där vuxenvärlden finns i utkanten och ger barnen större svängrum att själva testa gränser. Barn vill testa och se var gränserna går, det skapar lek. Regleras leken för mycket blir den inte möjlig.

– Lekar har blivit något som vuxna måste leda och organisera. Men vi måste lita på barnen, för de vet hur det är att vara barn.

 

FNs barnkonvention hävdar barns rätt till lek. Men organisationen IPA, International Play Association, anser att även den präglas av vuxenperspektiv.
IPA tycker att det behövs ta strid för leken som någonting i sig självt, och inte som ett sätt för barn att lära sig saker.

 

De flesta miljöer i våra samhällen är utvecklade av vuxna och för vuxna och Russell menar att de egentligen inte ger någon plats för barnen. Samtidigt ser barnen miljöerna ur ett helt annat perspektiv.

Breda gångar mellan hyllor i moderna mataffärer är utformade för att vi ska handla snabbt och effektivt. För barnen är det en lämplig arena att sladda med kundvagnen.

– Lek kan uppstå var som helst och när som helst. Den är inte begränsad till tid och rum, tar inte slut efter ett visst klockslag eller för att barnen lämnat en lekplats.

 

Håller föräldrar i England med dig?

– Nej, det tror jag inte. De går kurs i att vara föräldrar och blir indoktrinerade i hur det ska vara. Föräldrar står under press att göra allt rätt och är därför rädda att göra fel. Och det många främst vill göra är att bana väg till universitetet för sina barn.

 

Wendy Russell berättar hur hon själv blev utskälld av en upprörd granne som ringde på dörren och ansåg att hon var ansvarslös som lät barnen leka ute på gatan i villaområdet.

– Jag svarade honom att jag tror det lönar sig i längden, säger hon och tillägger med ett leende:

– De lever än i dag.