I USA blev brandkatastrofen en vändpunkt för bättre brandskydd i publika lokaler. Allmänheten blev medveten om riskerna. Fortfarande har de flesta amerikaner hört talas om branden på Cocoanut Grove och känner till detaljer om den.

Men i Sverige är den mer eller mindre okänd. Få av oss som jobbar inom brandförsvaret har ens hört talas om branden i Boston.
Visst är det länge sedan och visst är det långt över Atlanten, men det som hände på Cocoanut Grove 1942 har många likheter med branden i Göteborg 56 år senare.

Hösten 1942 rasade andra världskriget för fullt. I Europa stod Hitler på höjden av sin makt och behärskade nästan hela kontinenten. I öster hade hans trupper nått ända fram till Stalingrad. Efter Japans anfall på Pearl Harbor hade USA gått med i kriget. Skeppslast efter skeppslast med unga amerikaner for iväg över haven för att kastas in i striderna.
Men i USA märktes inte så mycket av krigets fasor. I Boston blomstrade nöjeslivet som aldrig förr.
Lördagen den 28 november 1942 hade två lokala collegelag spelat amerikansk fotboll mot varandra. Matchen hade lockat mer än 15 000 åskådare. Efteråt ville många fira sitt lags vinst, andra vill dränka missräkningen att deras favoriter hade förlorat. Stadens nöjesställen hade goda tider.

På Cocoanut Grove var det mer än fullsatt. Lokalerna var beräknade för 600 personer men man bedömer att där var cirka 1 000 gäster när branden bröt ut. Byggnaden var av tegel i en våning med inredd källare. Den hade tidigare inrymt en industri men var nu omsorgsfullt renoverad och ”stylad” med terrasser, falska väggpartier, draperier och konstgjorda palmer.

I entréplanet fanns lobby, restaurangavdelning med scen och dansgolv, samt två stora bar-avdelningar. I källaren fanns den exklusiva Melody Lounge Bar samt kök, förråd, kylrum och liknande serviceutrymmen.

Några av gästerna

Hewson Gray och hans fru hade varit på fotbollsmatchen tillsammans med hennes syster och hennes man. Efteråt hade de bestämt att gå till Cocoanut Grove och äta och dansa tillsammans med två andra par. Trots att de kom tidigt och hade reserverat bord blev det problem att få plats.
¬ Lokalen var så fullsatt att vi måste tränga oss fram för att komma till bordet i bortre hörnet av matsalen som de visade oss till. Egentligen var det reserverat för ett sällskap som hette O´Brian, men allt annat var redan upptaget. Efteråt har vi pratat om var O´Brian´s satt. Det var ju där vi annars skulle ha varit. Det fanns fyra personer med namnet O´Brian på listan över omkomna.

Klockan var kvart över tio på kvällen och showen skulle just börja. Gray hade varit på toaletten som fanns ute vid lobbyn, strax intill trappan som ledde ner till Melody Lounge.

Genast när han kom tillbaka till bordet märkte de att det var tumult vid platsen han just hade lämnat. Det lät som om någon skrek ”Fight”. En hel massa gäster trängdes och knuffades borta vid utgångsdörrarna.

Då såg Hewson Gray och hans vänner plötsligt ett ljussken och de förstod genast. Det var en allvarlig brand.

Samtidigt såg de hur en servitör rusade över dansgolvet och började slita i ett draperi som hängde längs en yttervägg. Det fanns en låst dörr där bakom som han försökte öppna. Gray och hans vänner försökte ta sig däråt, men i samma ögonblick accelererade branden vid lobbyn.

Ett stort eldklot kom rullande under taket i matsalen och antände allt i sin väg. Det blev full panik och sällskapet pressades i stället mot en annan dörr ut mot serviceutrymmena. I samma ögonblick slocknade all belysning och det blev helmörkt.

– Gången svängde ett par gånger, det var några trappsteg uppåt. Där fanns också en annan trappa som ledde neråt men den vägen gick vi inte. Allt var mycket förvirrande och vi hade inte en aning om var vi befann oss.

Det blev allt rökigare och de trånga utrymmena var fyllda med panikslagna människor. Då hittade de en låst dörr som de försökte öppna. Den var stabil och trots att de slog sig blodiga motstod den alla ansträngningar. Då flög dörren plötsligt upp, utanför fanns brandmän med yxor och frisk, sval luft. De tumlade tacksamma ut i det fria på Shawmut Street. När de hunnit samla sig upptäckte de att en av kvinnorna i sällskapet saknades.

Ett par av männen försökte ta sig in samma väg igen men där var en tät ström av flyende människor. De var sotiga och hostade, många var omtöcknade och måste få hjälp de sista stegen mot räddningen. Leden glesnade och snart kom det inte flera människor den vägen. Plötsligt hittade de den saknade kvinnan. Alla i Grays sällskap var lyckligt i säkerhet.

Nu fanns det redan massor av brandmän och poliser på plats. De räddade som själva kunde gå hänvisades till ett hotell i närheten där Röda Korset hade en uppsamlingsplats. När allt lugnat ner sig erbjöds de skjuts till sina respektive bostäder. Ytterkläderna med deras bilnycklar var ju kvar där inne.

På kvällen nästa dag återvände Gray för att hämta hem sin bil med hjälp av reservnycklarna. På restaurangens parkeringsplats fanns fortfarande kvar en hel massa bilar. Var deras ägare fortfarande i livet?

En av de anställda

Medan Hawson Gray och hans vänner lyckades undkomma branden från sina platser uppe i matsalen kämpade bartendern Daniel Weiss för sitt liv nere i källarplanet. Hans arbetsplats var ena sidan av den stora ovala baren i Melody Lounge, nära den plats där branden började.
Melody Lounge låg nästan rakt under lobbyn med sin stora roterande dörr mot Piedmont Street. Mellan våningsplanen fanns bara en trappa som var synlig för gästerna.

Egentligen var lokalen bara avsedd för ett hundratal gäster. Det mesta utrymmet upptogs av baren och den eleganta interiören i söderhavsstil.

Konstgjorda palmer och falska väggar med vackra dekorationer bidrog till intrycken men också till att göra lokalen farligt lättantändlig. Dessutom var trängseln ovanligt svår med minst dubbla antalet gäster mot avsett.

Daniel Weiss var 24 år och studerade till läkare vid Boston University. För att finansiera sina studier jobbade han på helgerna som bartender på Cocoanut Grove, som ägdes av hans farbror Barney Welansky.

Klockan var en stund efter tio på kvällen när Weiss först upptäckte att det var något på gång. Strax innan hade han hört hur en av servitörerna talade med hovmästaren om att byta ut en trasig glödlampa i ett hörn av lokalen. I verkligheten var det kanske en gäst som hade skruvat ur lampan för att få det lite mysigare för sig och sin flickvän.

Ögonblicket efter att servitören hade lagat belysningen och återvänt till baren hände det något i hörnet. Det slog upp lågor från toppen av ett av de konstgjorda palmträden som fanns i området.

- Fram med vatten genast, det brinner, skrek någon.

Flera av de anställda reagerade genast och bekämpade lågorna med vätska från en handkanna respektive en sodasifon. En av barpojkarna försökte kväva branden med en våt handduk. Men inget hjälpte.

Inte ens en handbrandsläckare som någon hämtade från köket gjorde någon större nytta.
Tillsammans med en av diskplockarna försökte Daniel Weiss att välta omkull palmen för att hindra branden att få fäste i taket. När de äntligen lyckades var det för sent; det brännbara undertaket brann redan och spred lågorna med förfärande hastighet.

Nu utbröt full panik. Under rop och skrik trängde sig alla mot den enda självklara utgången, trappan upp mot lobbyn. Men den förvandlades snabbt till en skorsten för rök och heta brandgaser som spred sig upp mot bottenplanet.

I stället öppnade Daniel den kamouflerade dörren ut mot köket och försökte förmå gästerna att använda den nödutgång som fanns där. Bara några få av dem lydde hans anvisningar. Alla andra trängdes mot trappan där de nu dukade under i hettan.

När Daniel själv bestämde sig för att fly var det hög tid. Belysningen hade slocknat och röken och värmen var olidlig. Han kröp ihop med ansiktet nära golvet och fick tag i en våt disktrasa som han höll framför mun och näsa.

- Ju närmare golvet jag höll mig, desto lättare var det att andas, berättade han efteråt. Medan jag förflyttade mig mot köksutgången märkte jag att skriken hade tystnat. Det låg människor på golvet men de rörde sig inte ens när jag kröp över dem.

Daniel Weiss var förmodligen den sista människa som lämnade Melody Lounge levande.

I trappan från köket upp mot restaurangen träffade han på de människor han tidigare visat reservutgången. De var oskadda men helt hysteriska. Branden hade redan nått upp i restaurangen och den vägen var blockerad. En kvinna skrek:

– Han leder oss rakt in i branden!

När Daniel försökt visa dem en annan trappa som via en korridor ledde till samma utgång som Hewson Gray och hans sällskap nyss kommit ut genom, ville de inte lyda honom och vägrade att gå någonstans. Han måste lämna dem i det mörka och allt mera rökfyllda köket men lovade att se till att de fick hjälp.

En brandmans upplevelser

Georg ”Red” Graney hade jobbat i fem år som brandman i Boston. Han tjänstgjorde på brandbil 35, stationerad vid Broadway, inte långt från Cocoanut Grove.

Klockan 22.15 kom det in larm från ett brandskåp i närheten. Bil 35 och ytterligare en enhet ryckte ut. Det visade sig vara en mindre bilbrand. Den var snart var släckt. Medan Graney och en kamrat rullade ihop slangen skrek plötsligt en annan brandman.

– Hallå killar, vi har en annan brand här runt hörnet!

Av en tillfällighet hade de upptäckt branden på nattklubben redan innan larmet kommit in. Ändå var det redan för sent. Det fanns skadade och panikslagna människor överallt och rök vällde ut genom de få öppna dörrarna. Befälet begärde genast förstärkning. Klockan var då 22.23.

Den ursprungliga branden i Melody Lounge i källarplanet hade redan spridit sig så att det slog ut lågor från den öppna nödutgången från New Cocktail Lounge på markplanet. Väggpartiet mot Broadway bestod till största delen av glasrutor som nu började falla sönder av hettan.

Graney och hans kollegor kunde se högar av kroppar där inne och försökte desperat ta sig in. Med hjälp av en grov högtrycksmatad slangledning lyckades de slå ner lågorna så att de kunde komma in ett tiotal meter och börja släpa ut dem som fortfarande var vid liv. Graney la märke till att offren var kladdiga i ansiktet och hade lödder runt munnen och näsan.

Trots att de saknade tryckluftsapparater eller annat andningsskydd avancerade brandmännen allt längre in i lokalerna. Just när Graney tog sig runt en mängd brända kroppar hörde han en flicka som låg fastklämd underst i högen viska:

– Snälla, hjälp mig ut, min pappa blir orolig.

Men Graney hade ansvar för det tunga strålröret och måste överlåta räddningsarbetet åt sina kollegor medan han slog ner branden längre in i lokalen. Det gick förvånansvärt lätt att släcka. Hettan från branden hade ännu inte hunnit värma upp stommen i byggnaden. Vissa lågt placerade föremål hade inte ens blivit antända.

På byggnadens baksida, mot Shawmut Street, pågick räddningsarbetet fortfarande. Charley Kinney var brandman på Rescue Squad 1 och en av dem som gång på gång tog sig in i de mörka, rökfyllda utrymmena och släpade ut omtöcknade människor.

Efter ett dussin sådana insatser övermannades han själv av röken och måste föras till sjukhus. Där upptäckte man kraftiga rivsår på hans ben, tragiska spår av andra offers desperata kamp för att bli räddade.

När branden var under kontroll avdelades ”Red” Graney och den övriga besättningen på bil 35 att hjälpa till att evakuera de omkomna från matsalen.

– Allt var så konstigt, berättar han. En del av borden i matsalen hade inte ens tagit eld. Några av de omkomna satt fortfarande upp i sina stolar eller låg framstupa över borden. De hade uppenbarligen inte hunnit reagera innan de dödades av brandgaserna. På andra ställen däremot var kropparna så svårt brända att det inte gick att avgöra om de var män eller kvinnor.

När teamet fick avlösning och kom tillbaka till sin station, hade de fortfarande ingen aning om hur många liv branden krävt. Själv gissade Graney på ca 200.

Flottistens berättelse

John Collins hade jobbat som brandman i drygt ett år när japanerna anföll Pearl Harbor. Han tog genast värvning i flottan. På grund av sin bakgrund som brandman slapp han gå till sjöss utan placerades som instruktör vid marinens utbildningscenter i hemstaden Boston.

Den aktuella lördagskvällen hade han vakttjänst när en överordnad kom och ropade att han skulle ta på sina larmkläder och komma. Skolans brandstyrka hade blivit kallad som förstärkning till en storbrand i stadens centrum.

När de kom fram var branden sedan länge under kontroll. På Piedmomt Street utanför Cocuanut Grove låg en rad av kroppar under var sin filt. De hade alla flyttats för att frigöra den roterande dörren i huvudentrén.

Innanför låg mängder av kroppar travade sju till åtta lager ovanpå varandra. Panikslagna människor hade pressat på och hindrar den roterande dörren att snurra på avsett sätt. Det fanns två andra utgångsdörrar från lobbyn. De var sidhängda, utåtgående och försedda med panikregel. Men båda var låsta och gick inte att öppna inifrån.

Sammanlagt cirka 200 personer hade fastnat i trängseln och omkommit omedelbart innanför ytterdörrarna. Det var deras kroppar som marinsoldaterna nu skulle ta hand om.

– En del av dem var svårt brända, andra såg helt oskadade ut, berättade Johan Collins efteråt. Men värst av allt var lukten av bränt kött. Det var fruktansvärt, jag glömmer den aldrig.

Nere i det som varit Melody Lounge väntade nya hemska syner på räddningspersonalen:

¬ Vid ett av borden satt en ung, söt flicka. Hennes ögon var öppna och ena handen vilade lätt mot ett cocktailglas. Det såg ut som om hon väntade på någon. Jag undrade först varför hon inte reste sig och gick ut, nu när branden var släckt. Men hon var naturligtvis död.

Brandsyneförrättaren

Dagen efter brandkatastrofen inbjöd räddningstjänstens förvaltningschef Fire Commissioner Reilly till en första presskonferens. Avsikten var främst att redovisa hur Boston Fire Department hade agerat innan och under branden.

Ett av de första vittnena var brandinspektör Frank Linney. Han hade gjort brandsyn på Cocoanut Grove bara ett par veckor tidigare. Hans rutinprotokoll omfattade en knapp sida och sammanfattade brandskyddet som ”bra”.

Följande dag återgavs hela protokollet på framsidan av Bostons största tidning. Störst uppmärksamhet väckte en punkt där Linney fastställde att det inte fanns några lättantändliga dekorationer på Cocoanut Grove. Kontrollen hade utförts genom att Linney tagit prover av dekorationerna och försökt tända dem med en tändsticka.

Frank Linney och hans närmaste chefer blev nu utsatta för den värsta klappjakt men kan tänka sig. Beskyllningar och motbeskyllningar haglade i medierna. Samtidigt pågick en omfattande utredning om myndigheternas skuld till katastrofen.

Det slutade med att tio tjänstemän och politiker ställdes inför rätta. En av dem var Frank Linney som anklagades för ”vållande till annans död genom att medvetet ha åsidosatt sina plikter”.

Linneys advokat hävdade att hans test av dekorationernas brännbarhet var en normal provningsmetod vid fältmässiga kontroller. Det var först efteråt som metoden visat sig vara otillfredsställande. Linney hade alltså inte begått något medvetet fel när han gjorde sin brandsyn.

Dessutom fanns det faktiskt sex utgångar från nattklubben, utöver den roterande dörren. Tyvärr var de flesta av dem blockerade eller låsta vid brandtillfället, men det kunde inte Frank Linney hjälpa.

Efter flera dagar av tuffa förhör blev det äntligen dags för domslut. Juryn överlade i tre och en halv timme innan de gav sitt utslag. Linney förklarades ”icke skyldig” till de allvarliga anklagelserna.

Läkarna

På 1940-talet hade Boston två dominerande sjukhus: Boston City Hospital (BCH) och Massachusetts General Hospital (MGH). Tillsammans fick de under ett par timmar ta emot drygt 400 patienter från Cocoanut Grove. Av dessa var mer än hälften döda redan vid ankomsten.

Dr Francis D. Moore var en av läkarna som var i tjänst i akutrummet på MGH:

– Det var en ovanligt lugn kväll fram till halv elva på kvällen. Då hördes sirener och de första offren började anlända. Vi insåg snart händelsens omfattning. Eftersom vi haft katastrofövning några veckor tidigare visste vi vad som måste göras. Andra, mera stabila, patienter flyttades och akutrummen och ett helt våningsplan iordningställdes för skadade från Cocoanut Grove. Tyvärr var många redan döda eller i mycket dåligt skick när de anlände till oss. Också till synes lindrigt skadade patienter fick plötsligt komplikationer och avled.

Ett typiskt exempel på detta var en ung marinsoldat. Han promenerade själv in på sjukhuset. Båda händerna var illa brända och han hade också en del brännskador i ansiktet och nacken. Jämfört med många andra var han i bra skick och bedömdes kunna vänta. Han fick en brits och uppmanades att ligga ner och ta det lugnt.

Men efter en stund var han uppe och gick igen och viftade med händerna för att lindra smärtan. Plötsligt föll han ihop på golvet, medvetslös med låg puls och utan egen andning. Trots avancerade upplivningsförsök avled mannen.

Boston har länge varit en betydande lärdomsstad med flera kända universitet. På grund av kriget bedrevs omfattande forskning om bland annat behandling av brännskador. Några av dessa nya metoder tillämpades nu för första gången i större skala. Flera svårt brännskadade ungdomar kunde därför räddas till livet.

En ung kustbevakningsman gick till sjukvårdshistorien genom att överleva svåra brännskador på drygt 75 procent av kroppen.

För första gången provade man också ett nytt läkemedel mot infektioner. Det utvanns ur mögelsvampar och kallades penicillin. Efteråt har det visat sig att de penicillindoser som gavs till de skadade från Cocoanut Grove var alltför små för att ha någon verklig effekt.

De slutliga skadesiffrorna fastställdes till 492 omkomna och 166 skadade. Det var en fruktansvärt hög dödssiffra. Vid andra brandkatastrofer brukar man schablonmässigt räkna med tre till fem skadade för varje omkommen. Här var fördelningen den omvända.

Rykten sprids

Som vanligt vid större olyckor uppkom det snabbt rykten om olika missförhållanden. Det stod helt klart att flera av nödutgångsdörrarna var blockerade och låsta. Men i allmänhetens ögon var detta inte tillräckligt för att förklara det stora antalet omkomna.

Ett rykte talade om att nattklubbens luftkonditioneringsanläggning innehöll en giftgas som ersättning för det freon som var ransonerat på grund av kriget.

Gasen sades ha samma egenskaper som de stridsgaser som användes under första världskriget, och var en förklaring till att många av de döda avlidit av inre skador.

Andra visste berätta att det funnits ett stort förråd med högprocentig alkohol i ett hemligt förråd i källarplanet.

 

Båda dessa rykten avfärdades av polisens utredning. Men misstänksamheten var stor och pratet tog ny fart när man i samband med rivningen av resterna faktiskt hittade ett dolt utrymme som man tidigare inte vetat om.

Rummet var helt tomt så när som ett stort kassaskåp. Det var professionellt uppbrutet och tömt på sitt innehåll. Det blev aldrig utrett vem som brutit upp skåpet eller vad det innehållit.

Nya regler och skärpt tillsyn

Under de närmaste åren efter branden på Cocoanut Grove skärptes kraven på det byggnadstekniska brandskyddet över hela USA. Regler som tidigare bara gällt teatrar och liknande samlingssalar kom nu att omfatta också restauranger och andra publika lokaler.

De viktigaste förändringarna var flera och bredare utrymningsvägar, krav på nödbelysning och skyltar, mera svårantändlig inredning samt i vissa fall krav på automatisk vattensprinkler.

Alla nödutgångar skulle vara utåtgående och försedda med så kallad panikregel. Roterande dörrar godkändes inte längre som utrymningsväg. Också tillsynen av efterlevnaden blev hårdare.

Standardiserade testmetoder utarbetades för kontroll av brännbarheten hos inredningen i publika lokaler. I Boston och några andra större städer lät brandförsvaren till och med anställa utbildade kemister för att göra tillsynen effektivare. 

För att definitivt förhindra en ny brand på Cocoanut Grove lät Bostons patentverk spärra namnet. Det är för all framtid omöjligt att registrera en nöjesanläggning med namnet Cocoanut Grove. En radikal, men kanske inte så effektiv lösning på ett brandskyddsproblem.