Lagerbyggnaden var uppförd strax före förra sekelskiftet som en rektangulär låda, cirka 50 x 65 meter och nästan 30 meter hög. De halvmetertjocka ytterväggarna och en brandmur mitt i byggnaden var av tegel, bjälklagen och övriga innerväggar av trä.

I samband med ombyggnad till kylhus hade man runt 1910 gjort omfattande tilläggsisolering med kork som var impregnerad med asfalt. Byggnaden hade stått tom och oanvänd sedan 1987. Det var känt att den användes som tillhåll för hemlösa.

Klockan 18.13 fick räddningstjänsten larm om att det kom rök från lagerbyggnadens tak. Larmet kom från polisen som också påpekade att det kunde finnas människor kvar där inne. På grund av byggnadens storlek begärde räddningsledaren genast omfattande förstärkning.

Genom att bryta upp en port mot en lastkaj fick brandmännen tillträde till ena halvan av bottenvåningen. Där var helt rökfritt och släckpersonalens baspunkt flyttades därför fram till en öppning i brandmuren mot den andra halvan av byggnaden.

Där inne rasade en kraftig brand som emellertid ventilerades genom ett öppet hisschakt. Förutsättningarna för en lyckad rökdykarinsats verkade goda.

Under tiden gjorde räddningsledaren en snabb rekognosering uppåt via en trappa i den ännu icke rökfyllda delen.

Trapphuset var åtkomligt från det fria via en korridor och det fanns dörrar i alla våningsplan.

Räddningsledaren sprang in på tredje våningen, passerade ett par dörrar och var inne i en stor lokal. Där kändes lätt röklukt men det var inga problem att vistas där utan tryckluftsapparat.

När han skulle tillbaka ut i trapphuset igen blev han osäker. Det fanns flera dörrar och han kom inte ihåg vilken han kommit in igenom. Efter visst letande hittade han rätt.

Tillbaka utanför byggnaden gav han ett par rökdykargrupper order att genomsöka de övre våningsplanen efter människor. Vis av egen erfarenhet varnade han dem för att gå vilse i den stora byggnaden.

Branden på bottenvåningen visade sig vara mera svårsläckt än väntat. Det öppna hisschaktet spred rök och värme uppåt. Brandmuren mitt i byggnaden var genombruten av flera öppningar efter borttagna kylrör. Däremot saknades fönster eller andra öppningar till det fria.

Utifrån såg det gamla kyllagret ut som en stor massiv låda. Räddningsledningen kunde inte ens avgöra hur många våningsplan det fanns.

I det läget kom ett nödanrop över radion. En avrökdykargrupperna som gått upp för att leta efter nödställda hade gått vilse.
Brandmännen visste inte ens på vilken våning de befann sig. Sikten var obefintlig och det blev allt varmare.

En omfattande räddningsaktion drogs igång. Problemet var att det bara fanns en trappa som fortsatte upp till de övre våningarna. Den gick visserligen i ett eget schakt men var både brant och smal.
Flera rökdykargrupper måste nu samsas om utrymmet. Deras uppdrag var livräddning. Det var varken tid eller behov av slangdragning.

När de trängde in på våningsplanen hade rökdykargrupperna i stället var sin lina som navelsträng tillbaka till trapphuset. Trots det gick ytterligare en av grupperna vilse.
Situationen blev mer och mer kaotisk. Branden var fortfarande koncentrerad till bottenvåningen, men all rök och värme den genererade samlades på de övre våningarna.

Radioanropen från de först nödställda rökdykarna hade tystnat sedan länge. Inte heller det andra försvunna rökdykarparet svarade på anrop.
De översta tre våningsplanen gick inte längre att beträda för den enorma hettan, övriga utrymmen var noga genomsökta. Då beordrades all personal ut ur byggnaden.

Det blev våldsamma protester från flera brandmän som ännu inte ville ge upp. Men vid kontroll visade det sig att ytterligare två rökdykare fattades.

Den stora slutna lokalen hade blivit en dödsfälla för sex brandmän utöver de människor som eventuellt fanns där inne redan från början.
Efter flera timmar brann yttertaket igenom. Så småningom rasade mellanbjälklagen samman över varandra. Bara de tjocka ytterväggarna och den avskiljande brandmuren stod kvar.

Men brandpersonalen i Worcester gav sig inte. Dag och natt i åtta dygn jobbade de med att finna sin fallna kamrater. Under tiden upprätthölls beredskapen av så kallad mutual aid från andra orter i delstaten.

Begravningen samlade 35 000 brandmän från hela världen. Det är den största manifestation som någonsin förekommit inom räddningstjänsten i USA.