Det var en kylig novembernatt. Klockan var strax efter 02:00. En patrullerande poliskonstapel som nyss gått på sitt pass vandrade sakta genom de stilla gatorna när himlen något kvarter längre fram plötsligt lystes upp av lågor och ett regn av gnistor.

Polisen förstod genast att det var en allvarlig vindsbrand och började springa åt platsen. På vägen passerade han ett av Oslos många brandskåp. Han stannade till, krossade glaset med sin batong och tryckte in larmknappen.

I ögonvrån såg han samtidigt hur något som han trodde var en skyltdocka lösgjorde sig ur lågorna och brinnande föll ner mot gatan fyra våningar nedanför.

Framme vid brandplatsen såg han att det låg inte mindre än fyra brinnande människokroppar på stenbeläggningen. Han slet av sig sin uniformskappa och försökte tillsammans med några ungdomar att kväva lågorna.

Sedan polismannen beordrat en av ungdomarna att larma ambulans sprang han runt till huvudentrén för att ta sig upp i huset och varna de boende. Tillsammans med en privatperson sprang han uppför trapporna ända upp till vindsplanet.

Där fanns en stängd dörr mot det som tydligen var en fotoateljé. De försökte öppna den men den var tydligen låst. Trots att båda lade hela sin tyngd mot den gick den inte att rubba. På andra sidan dörren hörde de hur det knastrade och brann.

De båda männen förstod att det inte kunde finnas någon levande kvar där inne och gav upp sina försök att få upp dörren. Då slickade redan eldslågorna ut under den. På vägen neråt i huset bankade polismannen på alla lägenhetsdörrar. På en av våningarna var han så hårdhänt att han råkade krossa ett fönster i dörrspegeln. Det kom att rädda tre människors liv.

Kvinnan som bodde där hade tidigare varit med på en fest i fotoateljén men gått hem och lagt sig. När glasrutan i hennes dörr krossades trodde hon att festen spårat ur och steg upp och klädde på sig.

Genom den krossade rutan kände hon röklukt och hann i sista minuten ta sig ut tillsammans med två hyresgäster som bodde i samma lägenhet.

Nu hade brandkåren kommit. Besättningen på två stegbilar hjälpte till att evakuera de människor som inte själva kunde ta sig ut från det stora bostadshuset. Åtta slangledningar via trappor och utvändiga stegar fick snart lågorna under kontroll.

Vindsvåningen blev helt utbränd och gavlarna störtade in. Vattenskadorna blev betydande men branden hindrades trots allt från att sprida sig neråt i huset. Nu gick det äntligen att ta sig in på det som en gång varit en fotoateljé och ett laboratorium för framkallning av fotografier. Det var en hemsk syn.

Innanför den nu helt bortbrunna dörren mellan trappan och ateljén låg tio helt förbrända kroppar i en hög. Dörren öppnades inåt och uppenbarligen hade de försökt fly ut genom den när branden plötsligt blossade upp.

I paniken hindrade de varandra att öppna dörren och det var uppenbarligen deras brinnande kroppar som hindrade polismannen och hans medhjälpare att öppna dörren från andra hållet.

Från den del av ateljén som användes som laboratorium fanns en reservtrappa. I dess övre del påträffades ytterligare tre kroppar. Efter hand som vindsplanet säkrades mot ras påträffades allt flera kroppar. Framåt förmiddagen uppgavs den officiella dödssiffran till 29 personer.

Huset som brann.Det visade sig snart att katastrofbranden hade föregåtts av en personalfest. Fotoateljén hade nyligen övergått i två unga bröders ägo. En av dem fyllde nu 21 år samtidigt som det var exakt 40 år sedan företaget grundades. Detta firades genom att alla de anställda bjöds på en rejäl fest.

De unga ägarna hade delat upp den stora ateljén i tre avdelningar med hjälp av pappväggar.

I det första rummet skulle de äta, det andra var kafferum och i det tredje anordnades en bar. De använde mängder av papp och papper för dekorationerna.

Bland annat hade de spänt en papphimmel med stjärnformade hål under taket. Bakom pappen hade bröderna monterat en provisorisk ljusanläggning för att göra en illusion av himmel.
I ett hörn av den så kallade matsalen hade de byggt en liten snöhydda av bomull och glitter och överallt hade de spänt en massa girlanger. Tillgången på lättantändligt bränsle var alltså god.

Måltiden var beställd från en intilliggande restaurang. Det var dukat för 30 personer och en hovmästare samt tre servitriser skötte serveringen. Under middagen blinkade lamporna i taket flera gånger och arrangörerna måste till slut stänga av belysningen i stjärnhimlen.
Middagsbordet var dekorerat med levande ljus men serveringspersonalen försäkrade efteråt att de noga släckt alla ljusen innan de dukade av och gick tillbaka till restaurangen.

Strax efter midnatt drog sig den förre ägarens änka tillbaka till sin bostad. Den var också inrymd på vindsplanet i huset och ansluten till samma trapphus som fotoateljén. Det var hon som ett par timmar senare väcktes av att en polis krossade ett fönster i hennes dörr.

Brandolyckan gjorde stort intryck på stadens befolkning. De flesta byggnader flaggade på halvstång. Radioprogrammen ändrades och minnesgudstjänster hölls på flera håll. Polisen fick mycket beröm för sitt snabba och empatiska uppträdande, medan brandförsvaret kritiserades för att de till en början varit klart underbemannade.
Det förklarades av att branden syntes så vida omkring att det kommit in larm till ett par andra adresser. Den första styrkan måste därför splittras innan man fick klart för sig vilken plats i staden larmet avsåg.

Brandkapten Molin från Stockholms brandkår kom för att studera katastrofplatsen. Han menade att dekorationerna och ett stort takfönster som gav ljus i fotoateljén var en viktig orsak till att brandförloppet gått så fort:
– När dekorationerna väl tog eld tog det inte mer än en halv minut förrän hela rummet var ett eldhav. Det utvecklades snabbt en massa värme och de som fanns i utrymmet var räddningslöst förlorade.

Brandorsaken var svårare att fastställa. Flera olika teorier formulerades. Den mest accepterade orsaken var att det uppstått ett elektriskt fel i den provisoriska stjärnhimlen. Flera av servitörerna hade ju vittnat om att lamporna hade blinkat. Andra möjliga orsaker var slarv vid rökning eller ett glömt stearinljus.

Dessutom var det väl rimligt att tro att någon av deltagarna ville föreviga festen genom att ta ett foto? Vid denna tid användes blixtar av magnesium som lätt kunde vålla en brand.

”... Efteråt visade det sig att det var 30 gäster på festen, inte 29. En ung kvinna, den trettionde, avvek från festen en halvtimme innan branden bröt ut. Hennes kavaljer denna kväll hade visat en annan kvinna lite för mycket uppmärksamhet. Svartsjuka kan leda till mycket, i detta fallet blev ett liv räddat.” konstateras i den norska tidningen Brannmannen.

Källor: Böckerna ”Nordisk kriminalkrönika 1994” och ”I tjenste for å redde liv”.