2012-05-11 kl 16:26

Ingrepp i annans rätt - källa till missförstånd

Den här gången kommer jag antingen slå in öppna dörrar, eller vålla en folkstorm av sällan skådat slag.

Jag har inget problem med någotdera (det sista kändes som överflödig information).

En ständigt återkommande fråga i räddningstjänstsammanhang är funktionen ”räddningsledare” (ja, det är en funktion och inget annat).

Men, och detta är viktigt att komma ihåg, räddningsledare har endast ett existensberättigande genom de befogenheter och skyldighetet som ges i lagen om skydd mot olyckor(2003:778).

För ledning av räddningsinsatser är funktionen ”räddningsledare” i övrigt relativt betydelselös.

Bortsett från att avsluta insats (vilket man förhoppningsvis gör varje gång…), hur ofta behöver man använda sig av de befogenheter och skyldighetet som lagen ger, egentligen?

En befogenhet som är tillskriven räddningsledare, och som det tycks råda en del missförstånd kring, är ingrepp i annans rätt (6 kap. 2§ ... kika gärna också i propositionen… helst även i propositioner till äldre lagstiftningar…).

Låt mig ge ett enkelt exempel: lägenhetsbrand. Att bryta upp dörren till den lägenhet där det brinner är inte ingrepp i annans rätt. Detta bland annat eftersom jag för att överhuvudtaget kunna lösa uppgiften (”… hindra och begränsa…”) måste ta mig in i lägenheten. Detta förutsätter jag att alla håller med om.

Nu misstänker jag att branden, utifrån min sakkunniga bedömning, även har spridit sig till grannens lägenhet. Att bryta upp även denna dörr för att kontrollera och eventuellt släcka brand, är faktiskt inte heller ingrepp i annans rätt.

Jag bör givetvis kunna motivera mitt handlande, men min sakkunniga bedömning ger vid handen att det råder överhängande fara för olycka hos grannen.

Att detta inte är ingrepp i annans rätt är det förmodligen något färre som håller med om. Men det är inte ingrepp i annans rätt.

Nu gör vi det lite mer komplicerat och förflyttar oss ytterligare ett steg: vi antar att den ursprungliga lägenhetsbranden är på andra våningen i ett femvåningshus.

Av olika anledningar gör jag, på plats och utifrån de förutsättningar som gäller där och utifrån min sakkunnighet, bedömningen att det föreligger en ansenlig risk att branden även spridit sig till en lägenhet på femte våningen.

Jag väljer att bryta upp dörren även till denna lägenhet. Och tro det eller ej: detta är inte heller ingrepp i annans rätt, under förutsättning att det även i detta fall är överhängande fara för olycka, återigen utifrån en sakkunnig bedömning.

Man bör även notera följande: hela fastigheten, ur ett brandtekniskt perspektiv, är en sammanhängande enhet.

Även om varje lägenhet är en egen brandcell går det således inte alltid att utesluta en risk för brandspridning från andra till femte våningen. Det går nog till och med att hitta exempel där detta har skett.

Jag kan givetvis inte springa upp och ner i varje trapphus och knäcka dörrar hur som helst, jag måste kunna motivera varje enskild dörr utifrån en sakkunnig bedömning. Dessutom finns det ett antal komplicerande faktorer.

Men varför göra det svårt, när man kan göra det enkelt?

Det går att föra motsvarande resonemang kring en rad andra typer av olyckor.

Vid till exempel en bilbrand så är det inte ingrepp i annans rätt att bryta upp motorhuven eller bagageluckan på den brinnande bilen. Om det då föreligger överhängande fara för spridning till bilen sidan om, så är det inte ingrepp i annans rätt att bryta upp dörren för att till exempel flytta på denna bil.

Jag är medveten om att det finns andra tolkningar av detta, men då gör man saker och ting onödigt svårt. Det heter ju ”ingrepp i annans rätt”, där nyckelordet är ”annans”.

Det är således endast om ingreppet berör någon ”annan” än den som skadan/olyckan/händelsen berör som jag gör ingrepp i ”annans” rätt.

Förmodligen finns det väl också en eller annan jurist eller dinosaurie som har en avvikande uppfattning.

Dessutom är lagen om skydd mot olyckor något mossig när det gäller till exempel ledningsfrågor och skriven utifrån ett tämligen föråldrat synsätt.

I dag har många förstått att effektiv ledning kräver ett system, där mandat och befogenheter bör fördelas mellan flera olika funktioner och där alla måste hjälpas åt. Men tyvärr är det inte alla som har förstått…

Stefan Svensson