2012-04-02 kl 11:22

Dra snabba larm - glöm 90 sekunder

Ambulansen och Polisen har länge använt sig av prioritering av larmen, men det är en udda företeelse inom räddningstjänsten. Så fort det blir larm så tutar man gärna och snabbt igenom stan, fastän det kanske inte är särskilt bråttom när det väl kommer till kritan.

Det vet man i många fall redan vid samtalet med inringaren. Jag själv är van vid prio 1, 2 och 3, och tycker att det är en smakfull lösning på att försöka uttrycka en ”bråttomhetsgrad”. Denna grad resulterar i om man påkallar fri väg, överskrider hastighetsgränser eller inte etc. Det är någonstans här man skulle kunna hitta en koppling till att räddningsinsatser ska kunna påbörjas ”inom rimlig tid” enligt lagen om skydd mot olyckor.

 
Något som också används alldeles för lite är funktionen förlarm. Många är räddningstjänsterna som ber SOS att dröja med larmet tills att de har ordentligt med information, istället för att så tidigt som möjligt dra larm på aktuell station. Ja, man kanske inte uttrycker sig så men det är så effekten blir i realiteten om man inte använder förlarm. Det enda som behövs egentligen för att kunna dra ett förlarm är en någorlunda angiven position, att det som har hänt är allvarligt och att en räddningsinsats krävs. Oftast är även olyckstypen känd i ett tidigt läge, och styrkan kan förbereda sig för t ex trafikolycka eller brand.

Sen, när väl brandstyrkan/-orna är på fötter, kan utlarmningen kompletteras med mer uppgifter. Egentligen gillar jag inte att kalla det för förlarm, för det är ett riktigt larm. Kanske ska man istället kalla det för snabba larm. Det går att klippa ordentligt med tider här, och jag har inte förstått någon anledning till att inte göra det. Åtminstone inte om man ska sätta den drabbade i centrum.

 
En del har haft problem med att då tolka vad 90 sekunder innebär – är det i relation till förlarmet eller det riktiga larmet? För mig är egentligen 90 sekunder ointressant, utan jag anser att det ska gå så snabbt som det bara går. Ibland krävs det längre tid för att t ex få med sig rätt utrustning, men anledningen att man går/släpar sig i sakta mak till vagnhallen är inte acceptabel, oavsett vilken larmtyp det är, om det ett larm med hög prioritet. Om man på larmcentralen har kämpat för att få till en snabb utlarmning, ev via ”förlarm”, ska väl inte nästa del i kedjan sabotera denna tidsvinst, utan snarare försöka bättra på den. Om larmoperatören t ex har bedömt att det är ett larm med prio 1 så är jag ytterst tveksam till att den enskilda medarbetaren har på fötterna att göra en annan värdering.

Jag har inte lyckats hitta någon som helst reglering någonstans angående 90 sekunder, och visst var det ett tag sen man tog bort hästarna från brandstationen? Uttrycket anspänningstid och de 90 sekunderna lever dock fortfarande kvar. Det skulle ju vara läskigt att ändra på något.

 
Samma sak reflekterade jag över när jag såg ett av de här olycksprogrammen på TV häromdagen. Ja, nu har jag zappat in mig igen på ett sådant. Detta avsnitt visade blåljusorganisationerna framme på plats vid en allvarlig händelse, där man släntrar sig ur bilen fastän man har fått order om att rökdyka. Jag skämdes inför de anhöriga som stod och tittade på. Hur snabb hade du varit, om du hade vetat att det var din egen anhöriga som legat där inne? Förmodligen betydligt snabbare. Som en av våra lärare sa på räddningstjänstutbildningen på Revinge: För varje andetag du tar där ute, tar den drabbade ett i röken.

Bygglagstiftningen pratar om 10 minuter som normal insatstid, vilket man säkert kan diskutera en hel del i sig. Men även om det är i stort sett enda stället som berör vad som kan ses som ”inom rimlig tid (och det inte ens i LSO), så dimensionerar det kanske mer svensk räddningstjänst än vad handlingsprogrammet gör i praktiken.

För att avsluta med ett ekonomiskt perspektiv på det hela (jag jobbar ju med många ekonomer nuförtiden) så sätter man i Räddningsverkets skrift angående ”Tidsfaktorns betydelse vid räddningsinsatser” ett värde om ca 137 800 kr för var femte minut som räddningsinsatsen till en brand i byggnad blir fördröjd. Det värdet baseras dock på Vägverkets siffror för liv år 1999 när rapporten kom (15,4 miljoner), men det är idag 23,5 miljoner.

Men oavsett pengarna, så kan jag väl tycka att det handlar om effektivitet och kvalitet i vad man uträttar i sitt jobb och vilken ”service” som man ger till medborgarna. Det finns inte några anledningar att inte göra sitt bästa.

Sandra Danielsson