Den här webbplatsen använder cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt. Genom att klicka på "Jag förstår" samtycker du till att cookies används. Jag förstår, stäng

Självmorden knäckte brandmannen

Patrik Jarl har posttraumatiskt stressyndrom. Kroniskt.
Orsaken är upplevelser från jobbet som brandman, men utlöstes först tre år efter han slutat.
– Jag är inte ensam som drabbad. Men vi måste öka kunskapen om riskerna, sätta ansikte på det. Jag kan vara det ansiktet.

Publicerad: 2019-10-10
Fyrverkerier under nyår triggar igång oron hos Patrik. Den värsta olyckan han ryckte ut på, ett självmord, var under nyårshelgen när fyrverkerierna börjat smälla. Söka hjälp av psykolog är det bästa han gjort, det har lärt honom att förstå vad som händer inom honom, varför det sker. Och hantera det. Vi ska inte vara rädda för professionell kunskap, de är duktiga och har sett syndromen mer än en gång tidigare, konstaterar Patrik Jarl. Foto: Per Larsson

"Jag har som många andra
varit chockad efter larm.
Gråtit, funderat över livet."

Patrik Jarl, 36, jobbade sju år som brandman i Uppsala brandförsvar. Under de åren var han bland annat med om sju utryckningar till självmord vid järnvägen. Värst var de gånger man tvingades plocka kroppsdelar.

– Jag har som många andra varit chockad efter larm. Gråtit, funderat över livet. Man inser att det finns större saker än vardagsstressen när man ser hur fort livet kan ta slut.

Han hade ett par depressioner under åren som brandman, men ingen aning om att han led av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

– Visste inte att jag var riskperson. På larm kan du utsättas för situationer som påverkar dig starkt, både visuellt och emotionellt, men som du inte kan hantera då. De sätter sig i huvudet och kan utlösas i akut utbrott långt senare. Som för mig.

Typiska symtom på PTSD är att man blir nedstämd, håglös, innesluten, likgiltig inför det som borde vara viktigt.

De sista tre åren som brandman hade Patrik tappat gnistan. Trodde upplevelserna var sånt man borde klara, men att han inte gjorde det.

– När det gjorde ont var det en del av att vara en stor, stark brandman. Och jag var alltid den som skulle först fram, tog första steget. Efteråt pratade vi brandmän med varandra, delade upplevelsen. Men det stannade där.

Brandmän åker på larm för att rädda, göra skillnad. Adrenalinpåslaget är stort. Det är när man varvar ner som riskerna uppstår, anser Patrik.

– I adrenalintillstånd är du bara på väg framåt. Sen, när situationen är över och du inte kan göra något, tar man in hela situationen, tragiken, och blir väldigt mottaglig för känslor.

Patrik slutade som brandman. Men de hemska bilderna bar han med sig. Och de kunde, och kan fortfarande, triggas igång av minnesbilder, platser, dofter.

Tre år efter avskedet från brandstationen satt Patrik på sitt nya jobb, hörde två andra personer prata om olyckor och att det "kunde bli smaskigt". Det var då han gick sönder.

– Jag var i skört läge. Hade nyss blivit förälder, sovit dåligt och då kom en trigger jag inte var beredd på. Jag hörde hur något knäckte till i mig. Stressade upp mig och var arg hela eftermiddagen. När jag kom hem sa jag att något hänt men att jag inte vet vad, bara att jag vill ut ur min kropp.

"Jag kunde inte förflytta mig,
satt bara i en park och bölade."

Morgonen därpå, efter att inte ha sovit något under natten, var Patrik på väg till gymmet för träning. Då bröt han ihop totalt.

– Det bara flimrade för ögonen av minnesbilder, kroppen var i total stress. Jag kunde inte förflytta mig, satt bara i en park och bölade. Ringde 1177 och pratade med en klok sköterska som sa: du behöver hjälp, begär psykolog. Hans allvar fick mig att inse det samma.

Det tog några veckor innan Patrik fick tid hos psykolog. Under tiden var han i akut tillstånd. Kunde inte sova, inte ta hand om barnen. Helt enkelt inte fungera.

– Veckorna när jag väntade på behandling var de värsta i mitt liv.

Med hjälp av psykolog och KBT (kognitiv beteendeterapi) började vägen tillbaka. Behandlingen lärde Patrik vad som hände inom honom och varför.

– Jag vet nu att när jag triggas igång och ser bilder vill de få mig rädd och stressad. Minnesbilderna sitter fast i huvudet, så det är kroniskt. Men en sak jag lärt mig är att inte vara rädd för bilderna, snarare möta dem och våga vara ledsen.

En del i behandlingen var att åka ut till olycksplatserna, möta miljöerna istället för att undvika dem. Förbättringarna gick inte spikrakt framåt. Patrik fick medicinering under ett år för att blockera stresshormoner, biverkningar var att han blev känslomässigt avtrubbad.

Medicineringen avslutades för drygt ett år sedan. Han kan fortfarande bli nedstämd, tappa minnet när han blir trött. Men frånsett att han kroniskt bär på PTSD definierar Patrik sig som närmast återställd. Han får fortfarande bilder för ögonen, blir stressad. Men han vet då vad som är på väg att hända och hur han ska vårda sig själv.

– Mår jättebra nu. Jag behöver mycket sömn för att fungera, sover tio timmar per natt. Har som rutin att göra listor på sånt jag ska komma ihåg.

  • Innan sammanbrottet, trodde du då att du hade lämnat problemen bakom dig?

– På något sätt hade jag på känn att något inte stod rätt till, blev lätt nedstämd vid olika tillfällen som kunde relateras till olyckor.

Men hur många fler bär på samma symtom som honom? Det i gnager i Patrik. Han vet att bara i Uppsala brandförsvar har ytterligare två brandmän slutat på grund av psykisk ohälsa. Sedan Patrik offentligt berättade vad han gått igenom har flera personer hört av sig till honom, en del av dem brandmän. Vissa har berättat sin historia, upplevelserna är likartade.

"Vi hade tillgång till psykolog.
Men hur vet du när du ska ta
kontakt, när du kanske bara
tror att du är lite nedstämd?"

– Vi måste öka medvetandet om att räddningstjänsten är en riskgrupp, utbilda och informera om vad som kan ske. När jag jobbade som brandman visste jag att vi hade tillgång till psykolog. Men hur vet du när du ska ta kontakt, när du kanske bara tror att du är lite nedstämd? Jag jobbade sju år som brandman, men vi pratade aldrig om detta. Varför gjorde vi inte det? Det är bisarrt.

Patrik konstaterar att hans fru som är barnmorska, också en riskgrupp, får utbildning inom PTSD, poliser får det. Inom räddningstjänsten befarar han att det finns ett stort mörkertal av psykisk ohälsa.

– En del kårer har börjat prata om det, och det är suveränt. Men det finns också de där man uppenbarligen inte vet vad det här är.

Patrik Jarl är i dag projektledare på ett IT-företag. Det är fem år sedan han slutade som brandman, men han värnar om räddningstjänsten.

– Identifierar mig fortfarande som brandman. Jag är ju uppvuxen inom räddningstjänsten, vill inte att de som jobbar där ska drabbas av ohälsa. Och ju tidigare man tar hand om problemen, desto lättare är de att behandla.

PER LARSSON

FAKTA

PTSD
  • Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) uppkommer efter exponering av ett allvarligt trauma, kännetecknas av stark ångest och hög stressnivå.

  • Framträdande symtom är överdriven vaksamhet, undvikande beteende och att traumat återupplevs.

  • De som lider av PTSD kan bli känslomässigt avskärmade, få koncentrationssvårigheter, sömnproblem, ångest, depressioner, sakna lust, isolera sig, bli aggressiva.

  • De flesta återhämtar sig spontant från svåra händelser, men tillståndet kan bli kroniskt.

  • Kan behandlas med kognitiv beteendeterapi (KBT), medicinering eller genom kamratstöd. Det senare vanligt inom yrkesgrupper som utsätts för svåra situationer oftare än andra, exempelvis polis och räddningstjänst.

Källa: Hjärnfonden.

blog comments powered by Disqus
Om tidningen

Tjugofyra7 bevakar utvecklingen inom MSBs ansvarsområden och ska stimulera till debatt i dessa frågor. Enbart Ledaren är att betrakta som MSBs officiella linje.

Kontakt
Redaktionen