Den här webbplatsen använder cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt. Genom att klicka på "Jag förstår" samtycker du till att cookies används. Jag förstår, stäng

Arbetskamraterna räddade livet på Anders

Brandmännen i Alingsås är alltid förberedda på plötsliga hjärtstopp.
Men det var först när styrkeledaren Anders Aronsson föll ihop på jobbet som de insåg att det kunde hända på deras egen arbetsplats.

Publicerad: 2017-09-26

  • Anders Aronsson, trea från vänster, kan inte ha utryckande tjänst längre. Men han är tillbaka på jobbet på räddningstjänsten i Alingsås, tillsam mans med Kjell Lindstrand, Jonas Fröjelin och Martin Ekdahl. Foto: Annika N Lindqvist
  • Tyngdlyftning och annan träning har gett resultat. I våras hade Anders Aronsson kondition som en 65-åring. Nu har han kondition som motsvarar hans ålder. Foto: Annika N Lindqvist.
  • – Alla arbetsplatser bör ha en defibrillator, tycker Kjell Lindstrand, Martin Ekdahl, Anders Aronsson och Jonas Fröjelin på räddningstjänsten i Alingsås. Foto: Annika N Lindqvist

Anders Aronsson– Jag hade inte varit i livet om det inte varit för mina arbetskamrater, säger Anders Aronsson.

Söndagen den 25 september var solig och helt lugn. Tjänstgörande skiftlag hade varit ute med släckbilen, kört tillbaka till stationen och börjat spela innebandy.

Efter fyrtio minuter sade Anders Aronsson att han fått ont i ryggen.

– Han tog sig ganska högt upp på ryggen, liksom mellan skulderbladen, minns Kjell Lindstrand.

Ett år senare sitter de på brandstationen i Alingsås, Anders och tre av hans skiftkamrater, brandmännen Kjell Lindstrand, Martin Ekdahl och Jonas Fröjelin, och berättar om den stillsamma söndagen som slutade så dramatiskt.
Arbetskamraterna pratar mest. Anders har en del minnesluckor.

De slutade spela innebandy och satte sig att stretcha. Då gick larmet. MC-olycka i Sollebrunn. En utryckning för deltidskåren, inget som Alingsås behövde åka på. Styrkan gick ändå upp för att bättre kunna följa vad som hände. När Anders trots allt släpade sig uppför trappan så motiverade han det med "jag är så nyfiken, så jag vill veta vad som händer".

"Jag känner mig inte bra" sa han plötsligt och satte sig på huk mot larmställsskåpet. Martin satte sig ner bakom honom. "Nu svartnar det", sa han, och föll in i Martins famn.

Allt gick mycket fort. Någon ringde på ambulans och någon sprang efter defibrillatorn.

– Det tog max en minut innan vi hade fått på honom grejerna och börjat med "deffen", säger Kjell.

I det akuta skedet gick de ryggmärgsmässigt in i sina professionella roller, arbetade lugnt och metodiskt som de gjort så många gånger tidigare på okända människor.

Fast han var ju inte vem som helst. Familjerna umgås privat och Martins och Anders pappor var på sin tid kollegor på brandkåren.

– Anders är ju nästan som en storebror.

När ambulansen på natten körde Anders från lasarettet i Alingsås till hjärtakuten på Sahlgrenska i Göteborg, då skjutsade Martin och Kjell hans familj till Sahlgrenska: sambon, den fjortonåriga dottern, föräldrarna och Anders syster.

Och när tillståndet stabiliserades efter den lyckade ballongsprängningen och Anders flyttades till lasarettet i Alingsås, då fortsatte de av bara farten att vara ständigt stöd åt familjen. Martin åtog sig att vara kontaktperson mellan sjukvården och arbetsplatsen och Anders familj.

– I början var det positiva besked hela tiden, då var det ju bara roligt, säger Martin.

Men knappt två veckor efter den första smällen fick Anders en massiv infarkt på exakt samma ställe i främre kranskärlet, i samband med byte av medi-​cinsort. Den gången räddades han av att han låg inne och sjukvårdspersonalen fick igång hjärtat. Än en gång blev det snabb transport till Sahlgrenska för en ny ballongsprängning.

Då blev det för tungt. För Anders själv förstås, men också för dem runt omkring.

Euforin över att ha lyckats rädda livet på en kollega och nära vän förbyttes i hopplöshet. Uppgiften att dygnet runt finnas till hands för Anders familj, som på nytt kastades in i akut oro, gick allt mer ut över Martins och Kjells egna familjer och höll på att driva dem in i väggen.

Gemensamt bestämde de att de var tvungna att backa från ansvaret och behövde hjälp för att bearbeta det som hänt.

Initiativet var deras eget, men de fick stöd av arbetsgivaren. Räddningschefen Börje Lindgren tog över kontakterna med Anders anhöriga, och en psykolog kom till stationen några gånger för enskilda samtal med Martin och Kjell.
Aldrig tidigare hade de begärt psykologhjälp, och de är nöjda med stödet.

Bortsett från bakslaget med den andra hjärtinfarkten har Anders rehabilitering gått bra.

– Jag har gått på hjärtgymnastik två gånger i veckan. I våras hade jag kondition som en sextiofemåring, men nu är jag som en fyrtio-femtioåring. Jag fyller snart 47, så det är ungefär där jag ska ligga.

Givetvis har han funderat över om han borde ha insett att han var på väg mot en infarkt, men han hittar inget tydligt tecken. Alla värden såg bra ut.

– Läkaren som gör våra arbets-EKG säger att en fin EKG-kurva inte är en garanti för att man inte rasar ihop på väg från träningscykeln.

Både Anders och arbetskamraterna har också många gånger "tänkt om". Tänk om han hade stannat kvar nere i gymmet när de andra gick upp, tänk om han hade lagt sig och vilat, om de inte fått igång upplivningen så snabbt.

Om Alingsåsgänget har ett råd till andra så är det:

– Träna hjärt- och lungräddning. Och alla arbetsplatser bör ha en "deff".
Efter hjärtinfarkten har Alingsås skaffat ytterligare en defibrillator. De två som redan fanns ligger i basbilarna, och det måste alltid ligga en på stationen, även om bilarna är ute.

Anders har fått en ICD, en implanterbar defibrillator, inopererad. Han började jobba på 25 procent i april och har sedan gradvis ökat arbetstiden. Efter semestern jobbar han heltid. Fast en fjärdedel av hjärtkapaciteten är borta och han får inte utsättas för stress. Han som har åkt på larm sen han var nitton och började som deltidare kan aldrig mer ha en utryckande tjänst.

– Det är den tråkiga delen. Jag har ju älskat det jobbet sen första stund. Jag saknar lagkänslan.

 

– Skillnad att rädda arbetskompis

 – Klart att det är skillnad på att rädda vem som helst och när en arbetskamrat drabbas. Alla blev ju väldigt påverkade, säger Jonas Kälström, operativ chef.

Skiftlaget som jobbat med Anders togs ur tjänst och samtliga anställda informerades via sms redan på kvällen.

Genom företagshälsovården har organisationen anlitat psykologstöd till Anders, hans familj och de kollegor som står honom närmast.

Alingsås-Vårgårda är ett litet räddningstjänstförbund, med runt 45 anställda på heltid. Det är inte självklart att det finns lämpliga dagtidstjänster, men det har löst sig ganska bra. Anders jobbar nu med riskinventering åt kommunen och kommer också att ha hand om fordonen och en del utbildningar.

ANNIKA N LINDQVIST

Fakta

Hjärtinfarkt
  • Hjärtinfarkt är den enskilt vanligaste dödsorsaken för både män och kvinnor. År 2015 fick närmare 27 000 personer i Sverige en akut hjärtinfarkt. 25 procent av de akuta hjärtinfarkterna leder till död inom 28 dagar.
  • Hjärtinfarkt orsakas av akut syrebrist när en blodpropp bildas i något av hjärt-ats kranskärl.
  • Plötsligt hjärtstopp sker när hjärtats pumpförmåga upphör. Det orsakas ofta av hjärtinfarkt och drabbar cirka 10 000 personer i Sverige varje år. Endast cirka sex procent överlever.
  • Enligt Svenska rådet för hjärt-lungräddning (HLR-rådet) ökar risken för död med tio procent för varje minut som går innan behandling sätts in.

Källor: Socialstyrelsen och Hjärt-lungfonden.

blog comments powered by Disqus
Om tidningen

Tjugofyra7 bevakar utvecklingen inom Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ansvarsområden och ska stimulera till debatt i dessa frågor. Enbart Ledaren är att betrakta som MSBs officiella linje.

Kontakt
Redaktionen