Regering och riksdag har dessutom identifierat frivilliga försvarsorganisationer som en kostnadseffektiv resurs. För att nu inte nämna de goda praktiska erfarenheter som finns av frivilliga i verkliga händelser. Skogsbranden i Västmanland är ett av de senare exemplen.

Vad är det som hindrar att frivilliga på riktigt ska fogas in i kontexten och bli tydliga aktörer i krisberedskapen? Är det attityder, revirtänkande eller oförmåga?

Det vi redan vet om Sveriges krishanteringsförmåga samt möjliga hot och risker i samhället, borde räcka för staten att sätta igång ett arbete för att ta vara på de möjligheter som finns för att skydda och rädda liv, hälsa, egendom och miljö.

För att lyckas behöver dock formerna för det som behöver göras övervägas noga. Risken för "myndigfiering" är nämligen stor, dvs. att det blir myndigheternas behov som styr och inte samhällets. Administration riskerar dessutom att öka med myndighetslösningar. Vad som behövs är samhällslösningar.

Eftersom kravet på god resurshushållning är lika närvarande som hoten och riskerna, gäller det att undvika att parallella, eller alltför skräddarsydda resurser, byggs upp.

Det finns ett krishanteringssystem. Utgå från detta. Bygg krisberedskapen underifrån. Se till att resurserna är flexibla. Det gäller både storleken och kompetensen.

Ibland behövs det givetvis specialister, men långt ifrån för allt. Ibland kan rädslan för att göra fel innebära att en tillräckligt bra lösning uteblir. Det har visat sig i verkligheten.
Frivilliga resursgruppen (FRG) är en oftast på kommunnivå organiserad förstärkningsresurs som kan skalas upp och arbeta över de administrativa gränserna, som åtminstone krishändelserna inte känner av. Kommun- och länsgränser får inte vara ett hinder för att bistå dem som har störst behov.

FRG klarar av att på ett ansvarsfullt sätt både ta emot eller tacka nej till "spontanfrivilliga". De ställer upp när de uppfattar att det behövs och förtjänar att mötas av ett gott ledarskap.
Alla aktörers motivation och kompetens mår bra av att man är på banan oftare än mera sällan, inte enbart vid kriser. Lösningarna måste även av det skälet vara mångsidigt användbara. Övningsverksamheten måste dessutom öka för att förmågan ska finnas när den sätts på prov.

Ett dilemma idag är att gemensamma frivilligstrukturer saknas eller behöver bli tydligare. Det är inte optimalt om varje kommun eller varje länsstyrelse har sin egen lösning. Risken är att den blir alltför personberoende och att den exempelvis inte klarar ett skifte av befattningshavare eller en eventuell länsindelningsreform.

Att börja om från början beroende på vad olika befattningshavare i kommuner och länsstyrelser "tycker" om frivilliga är inte att vara varsam om resurserna och medborgarna.

Alltför lokala eller länsvisa lösningar gör det svårare att möta en nationell kris på ett optimalt sätt. När, som nu, ett civilt försvar ska skapas för att med annat än vapen skydda och bistå medborgarna och det militära försvaret, underlättas detta om krisberedskapsresurserna hänger ihop och tillsammans bildar en helhet.
Det behövs inga enorma investeringar för att nå dit. Men vad som behövs är initiativ, tydlighet och en vilja från riksdag och regering att få med frivilligorganisationer som en integrerad del av en sammanhållen lösning.

Anders M JohanssonAnders M. Johansson
Generalsekreterare
Civilförsvarsförbundet