Håkan OlofssonIndustrifacken har i skrivande stund kommit överens om ett nytt ettårsavtal. Därmed är märket satt och inget kan vara enklare för kommuner och deras organisationer än att gömma sig bakom detta faktum.

Enkelt översatt till deltidsbrandmännens avtal innebär uppgörelsen en höjning av beredskapsersättningen med 88 kr brutto för en fullgjord beredskapsvecka eller om ni så vill 168 timmar. Det motsvarar 52 öre i timmen. Fem minuters inställelsetid gäller, krav på fysisk kapacitet och inte minst ett nätverk runt brandmannen som får vardagen att fungera.

En räddningschef skrev nyligen i Tjugofyra7: "Räddningschefer varför tiger ni. Jag skäms över hur vi som arbetsgivare och hur våra medlemsorganisationer hanterar personalbristen i svensk räddningstjänst."
Ännu viktigare än dessa ord är det som genomsyrar artikeln. En markant rädsla över vad dagens och gårdagens agerande håller på att leda till.

Jämtlands räddningsförbundsförbunds chef har i en skrivelse till ägarkommunerna informerat om att budgeten för verksamheten om deltidsorganisationen havererar behöver "justeras" från dagens 120 miljoner per år till någonstans mellan 300 – 500 miljoner och då blir det ändå glesare mellan brandstationerna än idag. Gotlands räddningschef meddelar att situationen för honom är akut och att en annan organisation behöver övervägas. Det finns gott om exempel på liknande situationer. I Jämtland valde man efter tecknandet av Rib-15 att försämra det lokala avtalet. Ivrigt påhejade av sin medlemsorganisation. Det bästa beslutet för kommunerna, nej tvärtom ett av de allra mest ogenomtänkta enligt mig.

Deltidsorganisationens bekymmer bottnar inte enbart i avtalsfrågor. Fler orsaker är urbanisering, ökad arbetspendling, mer slimmade organisationer hos våra huvudarbetsgivare, a-kassans regler och kommunernas ovilja att upplåta egen personal till yrket. Faktum kvarstår personalproblemen blir allt större och måste hanteras som en huvudfråga för verksamheten kommunal räddningstjänst här och nu. Landets ledande politiker har ökat sitt intresse för uppkommen situation. De kommer med största sannolikhet inte att finnas med vid kommande förhandlingar. Deras ansvar är att avgöra om ovanstående problem ska prioriteras och om en lösning behöver tas fram.

Brandmännens riksförbund har hållit många kollegor och medlemmar kvar i yrket de senaste åren. Ända sedan 2012 har vi entusiastiskt berättat om arbetsgrupper och rib-konferensserien. Vi valde att avsluta konflikten 2015 till förmån för fortsatt dialog och trovärdiga arbetsgrupper som ska presentera sitt resultat strax innan kommande förhandlingar. Det krävs resultat nu och en total attitydförändring.

I punktform vill jag peka ut de största bovarna i dramat:

  • Arbetsgivarna bedriver ett uselt och likformigt rekryteringsarbete det mesta av ansvaret läggs på brandmännen själva.
  • Tillsynen över kommunernas räddningstjänster måste utökas och omfatta även hur man bedriver sin rekrytering och hanterar uppkommen personalbrist.
  • Vårt kollektivavtal lockar för få och får allt fler att sluta i förtid utan orsaker som byte av bostadsort och huvudarbetsgivare.
  • Riksdag och regering bör skyndsamt sända signaler om att deltidsorganisationen är viktig. Tex genom en kompensation till våra huvudarbetsgivare. Ett budskap att som kommunalt anställd är det en rättighet att arbeta som deltidsanställd brandman.
  • Vi behöver nya regler när det gäller a-kassan och det nu. På i princip varje brandstation i landet har man förlorat kompetens och kollegor pga dagens regelverk. Det har vi i sanning inte råd med.

Tillbaka till kommande avtalsförhandlingar. Om någon tror att förändringar inom märket är något som löser dagens personalbrist så ber jag er betänka följande. På mer än 70 procent av landets brandstationer råder personalbrist. På mängder av stationer utgörs stommen i beredskapen av en handfull brandmän. Bemanningsläget är med andra ord långt mer allvarligt än siffrorna ger sken av. Jag nåddes i skrivande stund av uppgifter om stationer där samtliga säger upp sig. Man finner sig helt enkelt inte i villkor och agerande från arbetsgivarhåll längre. Brandmän är engagerade och brinner för sin roll i hembygden men efter många år av överutnyttjande av detta är gränsen för väldigt många nådd och för ett antal passerad. En avtalsrörelse till utan insikten om detta kommer att få förödande konsekvenser för många kommuner.

Under den gångna konflikten ansåg många att vårt agerande var farligt och oansvarigt. Jag menar på fullt allvar att tystnad och fortsatt ovilja att hantera och lösa är det som innebär en samhällsfara. Jag tvivlar på att någon aktör ser ett 2016 i samma skivspår som det bästa för någon. Varken kommuninvånare, kommuner eller ens deras medlemsorganisationer.

Jag vill varna för följderna att inte vända utvecklingen här och nu. Jag och mina kollegor runt om i landet är fullt medvetna om att avtal och en attityd inte kan förändras på ett år. Det vi kan göra är att på allvar börja förändringsarbetet i samband med kommande förhandlingar.

Det här är skrivet med färskt underlag som framkommit efter vårt senaste medlemsutskick. Vi har ställt ett antal frågor till våra medlemmar som utgör en klar majoritet av landets deltidsbrandmän. Det här handlar inte om vad jag tycker och tror, det handlar inte om vad vår förbundsstyrelse förespråkar eller begränsar sig till våra förtroendevaldas funderingar. Detta speglar det landets deltidsbrandmän svarat oss.

Återigen: låt oss vara rädd om den kloka kombination av hel och deltidsanställda som vår kommunala räddningstjänst bygger på. Omhändertagen är den lösningen smått fantastisk.


Håkan Olofsson

Deltidsbrandman samt distriktsombudsman Brandmännens riksförbund