Ibland är det svårt att se igenom alla detaljerna i jobbet. Jag kan bli fundersam på vad det egentligen har för verkan om jag lägger ner mig för att få till brandskyddet. Kanske finns det andra saker att arbeta med som skulle påverka min verklighet på ett mer konkret sätt.

Känner du igen dig? Är du kanske riktigt trött på att tjata om att en eller annan brandskyddsdetalj faktiskt har betydelse för funktionen?

Det är jag också – ibland.

Men inte idag – i dag är jag frustrerad, arg och ledsen. Jag satt nämligen i januari i två dagar på en rättegång. En rättegång där en alldeles vanlig människa stod åtalad. Människa som inte är ond, inte olik alla andra – men med den skillnaden att han anklagats för att inte ha agerat och på så sätt bidragit till att två unga människor, Eirik och Linn, dog.

Eirik och Linn var ett ungt norskt par som tog in på ett hotell – och hotellvalet var nog en slump. De fick ett rum på andra våningen mot gatan. Han var 31 och hon var 25 och de hade livet framför sig. Den natten brann det på hotellet, i baren rakt under deras rum, och allt gick fel. Brandlarmet tystande, en branddörr stod uppställd och personalen agerade inte rätt.

Röken från branden direkt under Eirik och Linns rum steg upp i trapphuset via den öppna dörren och rökfyllde korridoren, och de kunde inte ta sig ut.

Utanför fönstret slog lågorna upp från branden och i korridoren utanför kunde man inte ens se väggen mittemot.

De klädde på sig och bestämde sig troligen för att försöka i alla fall. De öppnade dörren och sprang för livet – men röken var för tät. De vände efter åtta-tio meter och hittade sitt rum igen, men eftersom dörren inte hade dörrstängare hade den stått öppen. Nu var rummet fullt av brandrök. De stängde dörren efter sig ändå, men röken var överallt och de kunde inte komma undan. Eirik och Linn dog där, på golvet intill fönstret i det där lilla rökfyllda rummet.

Eirik hade sjunkit ihop över Linn, som han höll i sina armar. Verkligheten i en dödsbrand är aldrig vacker. Eiriks och Linns slut var inte det heller. Deras slut var alldeles säkert förtvivlat, ångestfyllt och fruktansvärt. Den primära dödsorsaken var cyanidförgiftning.

Tycker du nu att detta låter teatraliskt? Det kanske gör det – men detta har hänt på riktigt.

Jag har utrett branden, lyssnat på vittnena, följt rättegången och träffat Eiriks olyckliga föräldrar. Jag har kramat om hans mamma, och tänkt på min egen, försökt hitta på något att säga som tröst. Det gjorde ont som bara den i mig, för att detta är på riktigt.

Vi som arbetar med förebyggande och byggnadstekniskt brandskydd får inte gömma oss i regler och teknik. Vi får inte glömma eller bortse från den mycket verkliga konsekvensen av att brandskyddet fallerar.

Räddningstjänsten hade påpekat för hotellägaren i många år, med början 1989, att dörren mot trappan inte fick stå öppen och att den skulle åtgärdas, men han hade inte gjort det.

Nattportieren hade ingen brandskyddsutbildning, kände inte till brandlarmet och visste inte ens i vilka rum gästerna fanns. Övrig personal hade inte utbildats i brandsläckning, utrymning eller rutiner vid brand.

Man hade inte ens diskuterat vad man skulle göra vid en brand. Inga formella förelägganden hade heller utfärdats av räddningstjänsten.

Därmed kunde ägaren välja att uppfatta detta som att han inte måste göra något – att allt var i sin ordning. Inga formella krav hade ju rests.

Mjukisprotokollen blev ett uttryck för en i grunden välment inställning, men som ledde till en otydlig kommunikation.

I den här historien finns bara förlorare, men det är antagligen många kan känna delaktighet i skulden.

Ägaren måste leva med att två unga människor, som litade på att hans hotell var tryggt, är döda. Han får leva med att det hände på hans hotell, på hans ansvar och han får leva med att undra vad folk tänker när de ser honom.

Brandsyneförrättarna lyckades på 13 år inte att få de kritiska bristerna åtgärdade och får leva med att de bristerna blev avgörande för brandens förödande förlopp. Kanske miste de del av sin självbild.

Räddningsverket – numera MSB – har i åratal förespråkat samförståndslösningar, mjukisprotokoll och en medmänskligare myndighetsutövning. Kanske måste MSB reflektera över om myndighetsutövning med människoliv i vågskålen verkligen i första hand ska hanteras med så tvetydiga och svårtolkade instrument som ett handslag och ett vänligt ord.

Eirik och Linn – de miste allt.

Deras familjer miste sina barn och syskon, och en gemensam framtid, barnbarn och liv.

Vi har inte dödsstraff i Sverige. Det ska inte vara dödsstraff på att välja fel hotell i Sverige, men det blev det för Eirik och Linn.

Rättegången då?

Jo – hotellägaren fälldes för vållande till annans död, och straffet blev villkorlig dom. Inga böter dömdes ut på grund av lång handläggningstid. Föräldrarna fick skadestånd på 25 000 kronor. Jag tror inte att det känns bra för någon, men det finns en lärdom här. Det är inte straffet som kommer att förhindra en upprepning.

Så därför, om en brandskyddslösning inte är värd att ta strid för – oavsett om det är vid projekteringsmötet eller med ett föreläggande – så behövs den nog inte. Men, om vi däremot tycker att den behövs måste vi verkligen se till att den blir av.

Så nästa gång jag funderar på om en skyddsåtgärd verkligen behövs – om den är värd övertalningen, värd känslan av att vara till besvär och värd det ofta torra formella arbetet – då skall jag minnas Eirik och Linn. Det skall vi nog göra allihop ibland. Det tror jag att vi alla i längden vinner på.