Helena Lindberg talade på invigningen av Brand 2014 om olyckor, om räddningstjänsten och om behovet av att höja ribban för insatser.

Samma tankar framför Helena i ledaren i förra numret av Tjugofyra7. Den operativa förmågan ska utvecklas med ny teknik, nya metoder och utbildning.

 

Per WidlundhJag anar också en viss tveksamhet till huruvida svensk räddningstjänst klarar av de större olyckorna, då vi måste kraftsamla och säkerställa bland annat god ledningsförmåga.

Det är uppenbarligen MSB:s uppfattning att svensk räddningstjänst har brister då den framförts vid ett flertal tillfällen de gångna åren.

 

Då måste vi kunna diskutera dessa brister och förslag till lösningar på ett konkret och konstruktivt sätt snarare än att de förmedlas svepande och med allmänna synpunkter i radioprogram och på olika konferenser.

Svensk räddningstjänst består av ca 150 olika organisationer med olika förutsättningar, resurser och erfarenheter.

 

Hösten 2012 bjöd MSB in ett antal räddningschefer och sakkunniga inom räddningsområdet för att diskutera insatsmetoder och kompetens inom räddningstjänstområdet.

MSB, och tidigare Räddningsverket, hade vid ett flertal tillfällen uppmärksammat räddningstjänstens oförmåga att ta tillvara erfarenheter från insatser och man ville med detta möte diskutera detta.

 

Några erfarenheter från mötet var att på lokal nivå har vi för få insatser som gör det möjligt att skaffa sig en personlig och lokal erfarenhet, oavsett om det handlar om teknik och metoder eller taktisk utformning och ledning.

Och på nationell nivå har vi inte längre de arenor som bland annat befälsutbildningarna och HRK utgjorde för detta utbyte och spridning av erfarenheter. Ytterligare möten om eventuella  åtgärder och behov genomfördes inte.

 

När MSB nu pekar på ineffektiva insatser och behovet av utveckling av teknik och metoder samt bättre utbildning är det som att flyttas tillbaka till 80-talet.

Då kunde man läsa i utredningarna och förarbetena till bildandet av Räddningsverket, och införandet av nytt utbildningssystem för räddningstjänsten, om den dåliga kompetensen i svensk räddningstjänst.

 

Då var svensk räddningstjänst bevisligen ineffektiv med både dåligt utvecklade metoder och förmågor. Detta medförde både osäkra insatser med olyckor bland egen personal och stora skadekostnader till följd av brister både i det förebyggande systemet och i den operativa förmågan.

 

Nu riskerar vi uppenbarligen att hamna i samma uppfattningar och problembild som på 80-talet. Detta understryks av såväl Kjell Wahlbeck på MSB och Anders Bergqvist på Brandskyddsföreningen i ett antal program i Vetenskapsradion, liksom nu av Helena Lindberg.

Jag tror dock att vi har olika syn dels på problembilden kring räddningstjänstens påstådda tillkortakommanden idag, dels till eventuella lösningar.

 

Min uppfattning är att staten (MSB och SRV) själv medverkat till att skapa de brister man nu iakttar i svensk räddningstjänst. Förändringen av utbildningssystemet 2003 (framförallt vad avser vidareutbildningssystemet), nedläggningen av två räddningsskolor och de uteblivna medlen för bland annat teknik- och metodutveckling vid de kvarvarande skolorna har sannolikt skapat kompetens- och erfarenhetsbrister i svensk räddningstjänst.

 

Under perioden 1986 – 2003 genomgick samtlig räddningspersonal i Sverige en eller flera utbildningar vid någon av skolorna.

Stora resurser lades ner på utveckling av räddningstjänstens olika förmågor och i grundutbildningen till brandman fanns stora möjligheter att pröva och förstå ny teknik och nya metoder.

 

Best-practise spreds mellan skolor och lärare (många med lång erfarenhet från räddningstjänsten) och elever, och därmed mellan räddningstjänsterna.

I vidareutbildningssystemet fanns stora möjligheter för kompetensutveckling såväl vertikalt (successivt större och mer komplicerade insatser) som horisontellt (förebyggande, krisledning, samverkansutbildningar).

Nya ledningsmetoder och taktisk förmåga utvecklades genom nära samarbete med forskning och andra aktörer och omsattes i konkreta och användbara modeller i utbildningarna.

 

Idag bedrivs i princip ingen sammanhållen teknik- och metodutveckling i landet, och därmed heller ingen spridning av teknik och metoder i utbildningssystemet. Enskilda räddningstjänster, oavsett storlek, har små möjligheter att åstadkomma denna utveckling själva.

Med nuvarande utbildningssystem sker heller ingen eller ringa erfarenhetsåterföring eller utbyte av erfarenheter och best-practise, vare sig det gäller teknik, metoder, olyckskunskap/ olycksförloppskunskap eller ledning och taktik.

 

Nu vill jag inte ha tillbaka vare sig den gamla utbildningen eller de fyra skolorna. Det förra systemet krävde enorma resurser och det var inte kostnadseffektivt.

Nej, det jag vill se är inledningsvis ett samtal mellan MSB:s ledning, SKL/PACTA och företrädare för svensk räddningstjänst om vilka kompetens- och förmågebrister vi eventuellt har och hur vi i så fall ska ta oss ur dem.

Därefter vill jag se en strategi för vad vi måste göra på kort och lång sikt. Med samsyn kring problembilden kan vi skapa gemensamma lösningar.

Per Widlundh

förbundsdirektör, Räddningstjänsten Syd

ordförande i PACTA:s branschråd för räddningstjänstförbunden

 

Fotnot : Samtidigt som jag skriver detta ser jag att Helena har fått sitt förordnande förlängt med tre år. Det tycker jag är bra, MSB behöver ha uthållighet i denna fråga när den nu fått högsta ledningens fokus.

 

Svar från Helena Lindberg

Hej Per, tråkigt att du uppfattat att jag uttrycker mig svepande.

MSB har självklart en del av ansvaret för utvecklingsfrågorna och avser att fortsätta dialogen om detta bland annat genom vårt räddningstjänstråd.

I räddningstjänstrådet finns representanter från samtliga län, plus de tre storstadsregionerna. Utveckling av utbildningarna är en av flera viktiga frågor.

Inom ramen för det arbetet är du förstås välkommen att komma med konstruktiva synpunkter och förslag.

Helena Lindberg