I dagarna har en ny rapport från Socialstyrelsen sett dagens ljus. Det är en s.k. katastrofrapport (Kamedo-Katastrofmedicinska observatörsstudier) som heter ”Stora busskrascher i Sverige 1997-2007”. Rapporten är den första i sitt slag och innehåller en omfattande genomgång av bland annat räddningsarbete. Den tar också upp mediernas roll och arbete. Det är lätt hänt att mediernas insatser och roll glöms bort. Desto större blir nu kunskapen om hur värdefulla medierna och publiceringarna är i praktiken.

 

Snabbheten och kunskapen hos journalister och fotografer måste få beröm. Med beröm godkänt. Deras publiceringar med korrekt och snabb information på bland annat webbsidor har hjälpt allmänheten, drabbade och insatspersonal. Men även sjukhuspersonal på mottagande sjukhus har haft stor hjälp av mediainformationen. Jag är övertygad om att alla journalister och fotografer inte nåtts av detta budskap – att de faktiskt har gjort ett mycket bra och betydelsefullt arbete.

Tidigare år har jag varit mycket kritisk till mediernas rapportering vid olyckor och katastrofer. Ett exempel på sådan kritik har funnits vid brandkatastrofen i Göteborg i slutet av år 1998. Men mycket har hänt under senare år med olycksjournalistiken. Och det är glädjande och viktigt att rapportera om. Även om lågvattenmärken syns och övertramp görs så finns det många reportrar och fotografer som besitter mycket kunskap och erfarenheter som kommer katastrofarbetet och omhändertagandet av drabbade och anhöriga till del.

 

Kamedo-rapporten är tänkt att kunna användas i utbildningssammanhang också för media. Ett exempel på bra rapportering av en busskrasch var kraschen i Granån där tidningen Västerbottens-Kurirens lokalreporter var på katastrofplatsen redan efter 15 minuter. Nätupplagan på tidningen var så bra och utvecklad att personalen inom akutsjukvården fick en väldigt bra information om händelsen. Tidningens information var till och med mer förfinad och bättre än sjukvårdens egen. Ett mycket högt mediebetyg ska ges. Men det är ju inte en självklarhet. Det är hårt arbete och pressade förhållanden också för media att prestera och leverera skadeinformation online. Tidningens reporter skulle kunna i framtiden vara en väldigt bra ambassadör för nya reportrar som ska ägna sig åt olycks- och katastrofjournalistik.

 

Jag tror det är viktigt att bra förebilder och s.k. rapporteringsambassadörer som jag precis har beskrivit kan vara med och utveckla framtidens olycksjournalistik. Ett led i en sådan utbildning skulle kunna vara att auktorisera vissa journalister och fotografer inom ämnet akut- och katastrofmedicin. Detta skulle inte bara ge båda parterna mer kunskap utan även en förhöjd respekt för varandras yrkesroller. Det är därför viktigt att nya utbildningsinsatser görs såväl inom mediebranschen som inom hälso- och sjukvården. Den nya medieteknologin inom mediesystemet har fler fördelar att erbjuda i framtiden. Och framtiden är redan här.

JÖRGEN LUNDÄLV

Docent i trafikmedicin

Enheten för kirurgi

Umeå universitet

LÄSA MER OM RAPPORTEN:

http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2010/2010-10-5