Anna-Lena SörensonJag tänker på bombattentatet i Stockholm i december, den planerade terrorattacken på journalister i Köpenhamn och utvecklingen i Egypten. Vid samtliga tillfällen har vi saknat ett tydligt ställningstagande från landets högsta ledning. Regeringen har varit näst intill osynlig. Statsministern har uttalat sig sent eller inte alls.

 

Som ledamot av riksdagens försvarsutskott hade jag förmånen att bevista delar av den stora kärnkraftsövningen Samö-KKÖ. Jag kunde inte undgå att imponeras av hur professionellt och effektivt allting sköttes och det var slående med vilken entusiasm och engagemang alla deltagare ägnade sig åt uppgiften.

 

Vi folkvalda som var där förvånades dock över att den styrande borgerliga alliansens ledamöter lyste med sin frånvaro större delen av de båda dagarna.

 

Iögonfallande var också att regeringens medverkan saknades i övningen. Flera experter, både svenska och utländska, som deltog i övningen, framhöll hur avgörande det är vid krissituationer av den här omfattningen, att ge myndigheterna och krisledningen ett ansikte utåt mot en oroad och förvirrad allmänhet. Att någon stiger fram och visar att man är beredd att ta ansvar redan från början. I min värld kan den rollen bara tas av dem som i allmänna val har fått förtroende att styra landet och av deras främste företrädare nämligen statsministern.

 

Vid riksdagens frågestund ställde undertecknad en fråga till försvarsminister Sten Tolgfors. Frågan rörde regeringens roll i krissituationer och tog sin utgångspunkt i Samö-KKÖ.

 

Övningen spelade upp en ytterst allvarlig situation, som började med en ispropp i kylvattensystemet i en av reaktorerna i Oskarshamns kärnkraftverk och som eskalerade till en tänkt härdsmälta, åtföljt av radioaktivt utsläpp och akut brist på elektricitet i stora delar av landet.

 

Härdsmältan inträffade vid nio-tiden på morgonen efter den första händelsen och klockan 16.00, när övningen avslutades hade, vad jag förstår, statsministern fortfarande inte uttalat sig. Den presskonferens som hölls under dagen leddes av generaldirektören för MSB. Kompetent, initierad och trogen sitt uppdrag att stödja koordination och samverkan mellan alla 26 inblandade myndigheter men knappast en symbol för Rikets ledning, känd av allmänheten och en samlande kraft för nationen.

 

I min fråga till försvarsministern påpekade jag att den politiska ledningen över huvudtaget inte var representerad. Detta irriterade ministern som hävdade att politiken visst var representerad – i form av hans statssekreterare! Tror någon att svenska folket skulle nöja sig med att en statssekreterare satt vid rodret i den mest allvarliga situation man kan tänka sig? Smällkall vinter, fullt av snö på vägarna, ingen el, ett radioaktivt moln över Småland och då uttalar sig en generaldirektör för en myndighet som inte har ledningsansvar och regeringen representeras av en statssekreterare.

 

Det finns ett mönster. Vid svåra situationer finns inte ansvariga ministrar där. Man måste fråga sig om detta är utslag av ren försummelse, eller slarv eller om det är en uttalad strategi från regeringens sida.

 

Anna-Lena Sörenson

ledamot av riksdagens försvarsutskott (s)