Anledning till mitt missnöje bottnar i en tro på eller förhoppning om att den svenska staten sköts på ett effektivt och rationellt sätt och att det finns en strävan att hela tiden utveckla och förbättra samhällsbygget. Så naiv är jag.


Försvarsdepartementets handläggning av tre ärenden som jag haft viss insyn in ger dock motsatt intryck. Ängslighet, ineffektivitet och handlingsförlamning verkar snarare vara ord som kännetecknar de översta skikten av statsapparaten, eller i alla fall försvarsdepartementet. Det första ärendet som fått mig att landa i denna slutsats var frågan om räddningschefens kompetens i Norra Älvsborgs Räddningstjänstförbund. Av okänd anledning valde förbundets direktion att tillsätta en polis som räddningschef. Då han saknade formell behörighet lät man honom för säkerhets skull gå kursen Räddningsledare A och därmed ansåg direktionen att kravet på kompetens, genom utbildning och erfarenhet, var tillgodosett.


Länsstyrelsen i Västra Göta­land och dåvarande Räddningsverket var  föga förvånande av en annan uppfattning och valde till slut att lyfta ärendet till regeringen för att få till stånd en ändring av handlingsprogrammet.
Försvarsdepartementet gick förmodligen väldigt grundligt tillväga när de handlade ärendet eftersom det tog flera år innan ett beslut från regeringen fattades. När beslutet äntligen kom så sa det i princip ingenting och någon ändring i handlingsprogrammet vågade man sig inte på. ”Much ado about nothing” hade väl Shakespeare sagt.

 
I princip samma historia upprepade sig när Pajala kommun valde att lägga ned en deltidsbrandstation belägen i en av sina tätorter. Länsstyrelsen i Norrbotten tyckte först att detta var en mindre bra idé men när ärendet skulle skrivas under av dåvarande landshövding mjuknade man helt plötsligt (och oväntat) och nu accepterade den regionala tillsynsmyndigheten Pajalas lösning. Räddningsverket och sedermera MSB tog då upp den tappade stafettpinnen och gjorde sin egen utredning och kom fram till att detta var så pass allvarligt att en begäran om ändring i kommunens handlingsprogram var nödvändig och vände sig således än en gång till regeringen.


Försvarsdepartementet tog återigen god tid på sig att handlägga ärendet, något år eller så, innan ett nytt ”icke-beslut” meddelades från regeringen. Denna gång avstod man helt från att uttala sig i sak på grund av en teknikalitet eller formalitet som letats upp i ”proppen”. Vad skönt att detta avsnitt hittades. Annars hade vi ju riskerat fått ett beslut som faktiskt sa någonting om innebörden i begrepp som ”Likvärdigt skydd” och ”Tillfredställande”. Begrepp som varit föremål för diskussion och allmän förvirring sedan de lanserades i LSO. Ett sådant förtydligande är det väl ingen som vill ha… eller?


En minskad detaljreglering/målstyrning kräver som regeringen själv påpekat i propositionen till LSO en väl fungerande statlig tillsyn. En tillsyn som regeringen genom sina beslut avväpnat och i praktiken gjort betydelselös.

 
Det tredje ”ärendet” vars handläggning irriterar mig är försvarsdepartementets hantering av de regeringsuppdrag som MSB hanterat inom området ”förebyggande brand” de senaste åren. Själva uppdragen har jag inga synpunkter på, de kändes relevanta, utan det är försvarsdepartementets hantering av MSB:s svar som förbryllar. Det händer ju i princip ingenting. Varför skicka ut en rad uppdrag till en myndighet om det helt saknas förmåga att hantera det som kommer i retur? Obegripligt.


Enligt Ulrika Odén kommer alla svar på alla frågor i en framtida skrivelse, snart, eller kanske snart åtminstone, om den kommer… Dessa kommande skrivelser börjar mer och mer likna profetior av bibliskt snitt, vi hör om dem men de verkar aldrig bli verklighet.  Kom igen FÖ, gör något, vad om helst, visa att ni lever, stånga mig, sparka mig, gör någonting!

 

BJÖRN JOHANSSON
Brandingenjör