Grunden för vad en brandkår ska vara och hur den ska jobba finns att hämta i handlingsplanen för räddningstjänsten som i sin tur ska baseras på risker och hot i kommunen.


Ekonomiska skäl har i sak inget med hot och risk i det här avseendet att göra utan det handlar, eller har handlat om, medborgarnas liv och hälsa. Om det har vi tidigare varit eniga inom räddningstjänsten, åtminstone själva grundprinciperna. Landets länsstyrelser övervakar att lagverken följs och att kommunens planer stämmer för en tillfredsställande räddningstjänst. Experterna finns vid den statliga myndigheten MSB.


I juni 2008 beslöt Pajala kommun att lägga ner deltidsstationen i Korpilombolo och ersätta den med frivillighet. Man hymlade inte med att detta enbart skedde av ekonomiska motiv och att framtiden skulle kunna ställa högre krav. En oenig länsstyrelse godtog förändringen. Föredragande, utredaren själv, anmälde avvikande mening. En avvikande mening som Brandmännens Riksförbund delar och som sedan MBSs experter höll med om och överklagade till Försvarsdepartementet.


Riskbilden, likhet, närhet och ett tillfredsställande skydd tillåter inte detta, var kort det som anfördes. Och vilka kan säga det bättre än den samlade expertisen på den myndighet som i grunden är till för just detta? Men 7 mars 2013, nästan fem år efter beslutet i Pajala kommun och under en tid det inte ens funnits den frivillighet man trodde sig kunna uppbåda, kom regeringens beslut som avslår MBSs överklagan. Det har inte funnits ”synnerliga skäl”. En helt administrativ, kanske rent av politisk tolkning av formalia man hittat för att ta sig ur ett inmålat hörn.


I princip bryr man sig inte alls om skydd, säkerhet eller vad vi och MSB och inte mist Korpilomboloborna vill pröva, utan här prövar man om MSB kan överklaga ett länsstyrelsebeslut. Orättfärdigt och gränsande till absurt enligt min mening och än värre om man betänker att det tagit nästan fem år att komma till den insikten.


Länsstyrelserna ansvarar oinskränkt för räddningstjänsten i sitt län kan vi konstatera efter detta beslut och har de tillräcklig kompetens och det mandat som krävs?
Är lagverken tillräckligt bra och speglar de den verklighet vi ser i Sverige idag?


Tar man tillräcklig hänsyn till vad expertmyndigheten MSB anser och spelar MSB egentligen den roll – eller numera någon roll – de flesta trodde för räddningstjänsten?
Är det rimligt med dessa handläggningstider och är det ett rimligt beslut?


Alla dessa frågor kan nu besvaras med nej anser jag. Tyvärr har jag några relaterade frågor som kan besvaras med ja: Bör vi uppdatera lagverken, bör vi ge länsstyrelserna antingen resurser och/eller tydliggöra ansvaret ytterligare mellan organisationerna?


Sist men inte minst: Är jag och min organisation oroliga för vart denna byråkratiska härdsmälta kan leda oss alla?


Ja, mycket oroliga och vilket parti vågar ta dessa frågor? Jag måste säga vågar, då det är oförklarligt att ingen gjort eller gör det på allvar i riksdagspolitiken. Vill man ha en acceptabel nivå och veta var den går eller släppa detta helt fritt i det lokala självstyrets namn där den ena kommunen står sig bra och den andra sämre.


Jag är övertygad om att de politiker som engagerar sig kommer att se att de har mycket att göra och det är viktigt. Det rör våra liv och vår säkerhet och möjlighet att låta hela Sverige leva – i ordens verkliga betydelse.


PETER BERGH
Förbundsordförande
Brandmännens Riksförbund