Allt startade 1993 när vi var ett gäng som fick tips om att kräva ”Intern brandskyddskontroll – IBK” enligt § 41 RäL och med hjälp av AFS 1992:6.

Vi trodde att ägaren hade ansvaret för en funktionell egenkontroll av brandskyddet och att samhället skulle ägna sig åt systemtillsyn.

Men icke.

2004 kom Lagen om skydd mot olyckor (LSO) och landets tillsynsförrättare gick på Räddningsverkets förebyggandekonferenser. Det klara budskapet var att nu skulle ägaren eller nyttjanderättshavarna arbeta med systematiskt brandskyddsarbete (SBA). De skulle minsann ta sitt ansvar genom egenkontroll av brandskyddet och sköta detaljerna själva. Kommunen skulle ägna sig åt systemtillsyn.

Men icke.

Via en del rättsfall sedan 2004 kan vi kräva att ägaren/nyttjanderättshavaren dokumenterar egenkontrollen. Men det räcker inte.

Enligt MSBs jurister håller inte vår tillämpning att vid systemtillsynen enbart med hjälp av stickprov påvisa brister i brandskyddet och därmed hävda att ägaren inte uppfyller kraven på ett skäligt brandskydd.

Nej, vi måste fortsätta med detaljbrandsynen (parallellt med systemtillsyn) bara för att kunna påvisa brister i brandskyddet och sedan även härleda vart i SBA-systemet bristen kan avhjälpas. Resultatet blir att SBA är en bortkastad verksamhet. Detaljbrandsynen däremot ger effekt och är hållbar i rättsinstanserna.
Ska vi öka antalet förrättare för att hinna med både detaljbrandsyn och systemtillsyn, eller ska tillsynsmonopolet skrotas, så att certifierade besiktningsmän tar över?

Visst, men finns pengarna och den politiska viljan?
Bristen på logik blir ännu tydligare vid en jämförelse med andra myndigheters tillämpning av internkontroll/egenkontroll:
• Arbetsmiljöverket har inga resurser för att gå ut och kontrollera detaljer. De kör stenhårt med egenkontrollen inom Systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM).
• Byggnadsnämnderna sitter och inväntar en massa papper som resulterar i slutbevis.
• Bilprovningen – ansvaret för fordonets säkerhet åvilar ägaren.
Lagstiftarens intention var nog inte att den gamla detaljbrandsynen skulle vara kvar samtidigt som vi inför ett SBA-system utan effekt.
Mot bakgrund av att tillsynen drastiskt minskat sedan LSO kom är det inte konstigt att vi haft och i framtiden kommer att få stora bränder. Många kommuner trodde nog att det räckte med den skriftliga redogörelsen och att ägaren skötte sitt brandskydd själv genom SBA.
Med MSB-juristernas uppfattning att det inte räcker med att underkänna ägarens SBA-system är det inte riskfritt att strunta i detaljbrandsynen. Kommunen kan råka ut för skadestånd om tillsynsförrättaren inte förelagt om alla detaljbrister. Det kan bli en fråga vid fastighetsförsäljningar.
Varför är det så svårt att få ordning på brandskyddet?
Främst för att ramlagar och kommunalt självstyre gäller. Undra på att kvaliteten är låg och enskilda undrar varför det skiljer sig åt mellan kommunerna. MSB borde sätta ner foten och klargöra behovet av att kvalitetssäkra tillsynsförrättarnas kompetens (SKL gör det inte) och informera om nyttan med SBA rent juridiskt.

SBA fungerar när ägare/nyttjanderättshavare är seriösa, med det stora flertalet har SBA-pärmen som hyllvärmare. De saknar kompetens om hur systemet ska byggas upp för att stödja egenkontrollen.

SBF gjorde i slutet av 1990-talet en berömvärd insats genom IBK-pärmen.
Men det gick ganska snabbt utför efter det att ett antal ”genvägs-nissar” ute i landet tyckte att pärmen var för omfattande och krånglig. Den enskilde skulle ha ett enklare verktyg och resultatet ser vi i dag.
Så lite har alltså hänt sedan 1993. Jag tror att MSB och landet är uppdelat i minst två olika religioner när det gäller vilken tillämpning av skäligt brandskydd som gäller. Kommunerna har svag ekonomi och tillsynsområdet prioriteras inte med tillskott av tillsynsförrättare, trots vår rätt att ta ut ersättning via avgifter.

Nej, vi får helt enkelt kasta ut SBA och gå tillbaka till det gamla systemet.
Kvaliteten på dagens SBA-tillämpningar är så dålig att den äventyrar rättssäkerheten.
Eller?