Den lilla debatt jag hör berör oftast villor men där kan man lätt skapa ett bra skydd med brandvarnare och pulversläckare. Där gäller det att ta sig ut själv. En villabrand berör sällan andra hus. Men alla som bor och verkar i område med förlängd insatstid berörs. De som bor i flerfamiljshus drabbas eftersom den extra utrymningsvägen, när trappan är rökfylld, skulle varit räddningstjänstens stegar. Många tätbyggda småhusområden från 1970-talet förutsatte, när de byggdes, en släckinsats inom viss tid. Avståndet mellan husen var anpassat till detta.


Alla boende ska ha brandvarnare. Den ger larm så tidigt att man ska hinna ta sig ut själv för en brand kan spridas så snabbt att det blir livsfarligt långt innan räddningstjänsten kommer komma.


Kårens insats räddar ofta huset vilket är nog så viktigt. Ett nytt bekymmer är när brand börjar hos äldre som har svårt att röra sig. Denna grupp bor numera kvar hemma. Problemet berör fler än de boende. Vid tillbud i skolor, vårdboenden, industrier, lantbruk, butiker etc ökar också riskerna för större skador när insatstiderna har förlängts. På dessa ställen kan stora värden och verksamhet räddas om räddningstjänsten kommer tidigt. Ju snabbare desto mer.


Börja debattera vem som ska kompensera neddragningarna. Ska det vara kommunen som sparar pengarna eller ägarna som får en ökad risk? Eller försäkringsbolagen via villkoren (t ex kräva brandvarnare och släckare)? Men de kan kompensera sig med höjda premier. Eller kommer de boende att starta frivilliga kårer eller grupper som förr?


Ingen lägger självmant ut pengar på brandskydd för ingen tror att det ska börja brinna. Och då räcker det inte att kommunen är tydlig och förklarar de ökade riskerna. Man behöver också överväga att ställa krav på ett skäligt brandskydd med stöd av Lagen om skydd mot olyckor och detta kan omfatta byggnadstekniska krav.


Björn Albinson, brandingenjör

 

 

 

Björn Albinson

Brandingenjör, Karlstad

ordförande i Värmlands
brandhistoriska klubb