Under stundom talar stat och myndighet om att tillvarata de innovativa krafter som ryms i olika företag. Jag ska i det här inlägget fokusera på de entreprenörer som verkar inom katastrofhantering. När en översvämning eller ett oljepåslag modell större slår till står enorma ekonomiska värden på spel och inte minst naturvärden. Områden kan slås ut för åratal framåt. Varje timme som spills kan räknas i tiotals miljoner kronor i återställande.


Sverige befinner sig i en förändringsprocess som inte är politisk. Det handlar om företags och privat konsumtion. Vi transporterar och lagrar enorma volymer av petroleumprodukter och andra kemikalier både till lands och sjöss. En del av dessa är nya och oprövade ur katastrofsammanhang. Ett exempel är råtallolja och därur utvunna produkter som är en biprodukt som kommer från cellulosaindustrin. Råtalloljan har använts som komponent i bland annat lim och färgtillverkning i många år. Ett nytt användningsområde är en variant av så kallad miljödiesel, där den  idag är uppblandad med upp till 20 procent krackad tallolja. Allt för att minska petroleumberoendet. Kunskapen om hur man hanterar den i olika katastrofsituationer är minst sagt knaper.
Söderhamnsregionen drabbades strax före jul 2011 av ett stort läckage råtallolja i samband med att en cistern brast och cirka 800 kubikmeter läckte ut i Östersjön. Hårt väder vid utsläppet gjorde att spridningen i kustområdet snabbt blev omfattande. En stor del av oljan fångades upp av Kustbevakningens fartyg och kunde tas om hand, men påslagen på stränder och bryggor blev ändå stor.


De metoder som senare användes framåt senvår och sommar för att sanera stränder och bryggor var baserade på hur man ska ta hand om petroleumpåslag med så liten miljöpåverkan som möjligt. Nu beter sig inte råtallolja och petroleum på samma sätt vare sig i vatten eller på land, vilket visade sig ganska snart. Resultatet av saneringen blev därefter och den är inte färdig i skrivande stund. Sluträkningen torde landa på tresiffriga miljonbelopp. Detta är bara ett exempel.

 
De översvämningar vi drabbats av på senare år kommer att bli mer regel än undantag. Det vet vi redan. Hur står det då till med den kommunala beredskapen när olyckan är framme? MSB, Havs- och Vattenmyndigheten, Kustbevakningen, Naturvårdsverket, Länsstyrelser, Räddningstjänsten, IVL och oljejourer är de resurser som ställs till kommunernas tjänst. Med reservation för Räddningstjänsten och Kustbevakningen är övriga nämnda aktörer rådgivande och regelskapande och i MSBs fall materialstödjande. Vilka är det då som gör hantverket som ska till? Jo, ofta privata entreprenörer.


De privata entreprenörerna står till stor del för den kompetens, metod-, teknik- och materialkunskap som krävs i olika insatser. De bygger upp mångårig erfarenhetsbas genom de insatser de gör. De kommuner som drabbas däremot saknar oftast de färdigheterna, eftersom de inte behöver hantera oljeläckage eller översvämningar så ofta. Trots detta blir saneringsföretagen sällan eller aldrig inviterade som föreläsare eller presentatörer när de offentliga aktörerna har sina sammankomster och erfarenhetsutbyten av olika slag. Deras kompetenser och kunskaper kommer därför inte upp på agendan. Det finns en skiljemur mellan offentligheten och den privata sektorn. Det är minst sagt olyckligt att det ska vara så trångt i dörrhålet.
I min värld representerar det här ett enormt resursslöseri både med pengar och kunskap. Det som saknas är inventering och samordning. Inget annat. Mitt förslag är att ansvariga myndigheter koordinerar och regelbundet arrangerar workshops där entreprenörerna bjuds in och får komma till tals. Det tjänar både AB Sverige och ansvariga kommuner på när olyckan väl är framme för då är det bråttom. Och den kommer förr eller senare. Det vet vi med säkerhet.