Riksrevisionen är i likhet med många medborgare mycket orolig för att regeringen inte operativt kan hantera stora tvärsektionella katastrofer/kriser som samtidigt drabbar många myndigheter, organisationer, näringsliv och människor.


Min erfarenhet är att många beslutfattare är dåliga på att snabbt och under tidspress samarbeta genom samverkan. En samhällskatastrof påverkar människor fysiskt och psykiskt. På alla nivåer uppstår svårigheter att krisleda, framförallt inledningsvis. Beslutsfattare upplever osäkerhet, tidspress och stress.


Jag menar att vi bör arbeta fram och vidta åtgärder som syftar till att reducera följderna i inledningsskedet av en oväntad katastrof.


Jag vill framhålla tidsfaktorns stora och ibland helt avgörande betydelse för att minska död och mänskligt lidande. Det krävs, att statsmakternas prioriteringar snabbt respekteras i alla nivåer och att en nationell kraftsamling av mänskliga och materiella resurser ställs till förfogande.


Senfärdighet kommer inte att godtas av medborgarna. För att lyckas, tror jag, att de nuvarande ansvarsgränserna mellan de polisiära och militära uppgifterna måste förändras, så att man i praktiken kan göra samlade insatser.
Vi bör kraftsamla oss på samordnade snabba insatser. Vi bör ha en insatsstyrka med mycket hög beredskap och kvalitet. Den bör disponera ett antal helikoptrar, snabbgående mindre båtar, terrängfordon med mera. Om en liknande styrka satts in på Utöya juli 2011, så skulle troligen Breivik ha oskadliggjorts och många ungdomar skulle ha överlevt.


Enligt min uppfattning bör vi nordiska länder samordna , samverka och hjälpa varandra vid katastrofer och nationella kriser. En nationell operativ chef med en allsidig sammansatt stab under statsministerns strategiska ledning bör ha ett tidsbegränsat mandat att omedelbart nyttja landets resurser. Detta kan vi som bekant inte göra enligt nuvarande grundlagar.


En undantagslag kan ge handlingsmöjligheter. Erfarenheten visar, att en allsidig operativ ledning med hög kompetens och med mandat att samordna genom befäl (order) minskar risken för dubbelarbete.


En operativ ledning kräver människor med speciella kunskaper och förmågor. Den bör ha två stora uppgifter. Först att öva regioner. Sedan vid en samhällskatastrof verka på fältet och utnyttja samhällets resurser.
Den relativt blygsamma kostnaden för den ovan skisserade organisationen ska liksom kostnaderna för försvaret ses som en försäkringspremie.


Den svenska modellen för krishantering med tyngdpunkt på kommunerna är inte optimal i lägen som kan liknas vid ett mellanting mellan fred och krig.
Vår beredskap är god sade en gång vår dåvarande statsminister. Det var ett lika felaktigt påstående då som i dag. Flera positiva förändringar har dock skett under senare tid till exempel inom Regeringskansliet och MSB. De är dock inte tillräckliga för att skydda vår befolkning.