Håkan OlofssonJag anser att resultatet av konferensserien är gott och genomförda huvudpunkter skulle förändra läget gällande rekryteringssvårigheter markant.

Det ställs allt högre krav på landets räddningstjänster att insatserna ska genomföras med hög kvalitet.

 

Det gör att dagens och framtidens brandmän måste få god utbildning och öva regelbundet.

Systemet med deltidsanställda brandmän är en bra lösning på många orter i landet. Den är dessutom ekonomiskt fördelaktig för oss skattebetalare.

 

Det talas allt mer om frivillighet och samverkan för att lösa problemen med skydd och säkerhet i glesbygd. Jag är inte emot frivillighet det är ett bra komplement och på vissa håll den enda möjligheten till snabb första insatts.

Jag är den första som skriver under på att samverkan är av godo. Samverkan sker redan idag mellan blåljusaktörer på brand och skadeplats. En ökad samverkan med sjukvårdsutbildad personal vid trafikolyckor och IVPA-larm vore naturligtvis kvalitetshöjande.

Vilken deltidsbrandman skulle inte vilja ha en utbildad distriktssköterska vid sin sida vid en första insats i väntan på ambulans.

 

Problemet är att kommunernas och landstingens organisationer också är tajt bemannade och de arbetar ofta i stora geografiska områden i glesbygd. Det får till följd att det sällan skulle fungera rent praktiskt.

Jag hävdar dock bestämt att landets räddningstjänstuppdrag även i fortsättningen ska hanteras av hel- och deltidsanställda brandmän. Utbildade och övade yrkesmänniskor manliga och kvinnliga som har tillgång till modern utrustning.

 

Istället för att resignera inför svårigheten att rekrytera och behålla deltidsanställd personal inom räddningstjänsten, lös de problem vi nu äntligen gemensamt inser existerar:

 

  • Det nya löneavtalet för landets deltidsanställda brandmän är en viktig kugge. Det måste locka personer till yrket och få dem att stanna i det.
  • Det måste bli möjligt att fortsätta som brandman även vid arbetslöshet i huvudanställningen. Idag faller det om du arbetat deltid som många av de kvinnor vi rekryterar gör. Det måste bli möjligt att inleda en karriär som brandman om man tillfälligt är utan huvudanställning. Idag mister vi många erfarna duktiga brandmän pga. A-kasse reglernas utformning. Jag har svårt att se någon som vinner på detta.
  • Allt fler huvudarbetsgivare säger nej till personal som vill arbeta som deltidsanställda brandmän. Huvudarbetsgivaren riskerar produktionsbortfall och sjukskrivningskostnader. Vid samtal med några av dessa arbetsgivare framkommer att man vill ta samhällsansvar men att man i tuff konkurrens inte vågar. En ekonomisk kompensation är rimlig, ett sätt kan vara en lägre arbetsgivaravgift.
  • Kommunerna själva måste bli bättre på att tillåta sin personal att arbeta som deltidsanställda brandmän. Kommunerna kräver av privata aktörer att man ska släppa personal för att kommunerna ska klara av ett av sina ansvarsområden. Själv tar man idag inte samma ansvar.

 

På små orter där man har svårt att upprätthålla beredskap, speciellt dagtid, skulle personal från skola vård och omsorg kunna göra ordentlig skillnad.

Även här behöver regler ses över och även beredskapsscheman för de anställda brandmännen.

 

Efter rib-konferensen i Malmö har vi matats med ett antal reportage från landets tidningar som påvisar svårighet att rekrytera . För mig visar det bara allvaret i situationen och att det är bråttom med åtgärder.

Låt nu inte resultatet av konferensserien rinna ut i sanden. Tar vi tag i punkterna ovan så kommer vår deltidsorganisation att fungera över tid.

 

Ett fortsatt avvaktande i frågorna kommer däremot att leda till allvarliga störningar i förmågan att utföra räddningsinsatser. Inte bara i extrem norrländsglesbygd utan på många orter i landet. I 70% av landets kommuner uppger man svårighet att rekrytera deltidsanställda brandmän. Det är för mig en skrämmande siffra som visar på allvaret och behovet av snabba och gemensamma åtgärder.