Kjell FallqvistFrågan är om det leder till att riskfyllda och olagliga rökdykarinsatser idag förbereds och ibland genomförs i envåningsbyggnader.

Rökdykning innebär stora risker och utsätter personalen för extremt stor belastning. Därför ger Arbetsmiljöverket ut särskilda föreskrifter för sådant arbete med krav på bl.a. att en riskbedömning görs innan insats.

 

Arbetsmiljöverket anser att rökdykning primärt är en livräddande insats. Invändig släckning genom rökdykning bör därför undvikas så långt detta är möjligt.

Av Plan och byggnadsförordningen framgår att en byggnad ska vara projekterad och utförd på ett sätt som tar hänsyn till räddningsmanskapets säkerhet vid brand.

 

I Boverkets Byggregler 94 skärptes kraven på vissa samlingslokaler i envåningsbyggnader. Om en publik lokal för fler än 150 personer finns i en envåningsbyggnad bör byggnaden uppfylla kraven för en Br2-byggnad. Även kraven på ytskikt skärptes.

Boverket förklarade att skärpningen införts för att byggnaden skulle kunna utrymmas på ett säkert sätt. Ändringen fick också till följd att kravet på bärande konstruktioner för denna typ av byggnad blev R 30. Dock gällde såsom tidigare att undantag, under vissa förutsättningar, kunde medges för takkonstruktionen.

 

Under senare tid har dock åsikter framförts att bärverkskravet även ska möjliggöra en eftersökning med hjälp av rökdykare i publika envåningsbyggnader.

Det är här som åsikterna går i isär. Jag hävdar att kritiska förhållanden som omöjliggör en rökdykarinsats, inträffar tidigare än för de i branschen normalt använda bärande konstruktionerna.

 

Trots att det sedan många år tillbaka är ett stort antal byggnader byggda med takkonstruktioner enligt ovan finns inga dödsfall rapporterade vid brand som skulle bero på takkonstruktionernas utförande.

Skälet till detta torde vara att en brand i en hallbyggnad med beskriven typ av takkonstruktion inte leder till någon omfattande kollaps utanför själva brandområdet.

 

En mer omfattande kollaps av aktuell typ av takkonstruktion kan inträffa först efter övertändning. Ur personsäkerhetssynpunkt är det då ganska ointressant om en sådan kollaps sker 15 eller 30 minuter efter övertändning.

Långt innan övertändning måste människor ha utrymt byggnaden oberoende av en bärande takkonstruktions brandtekniska klass. Efter övertändning är all invändig brandbekämpning omöjlig.

 

Om det trots ovanstående anses att takkonstruktionen är farlig från personsäkerhetssynpunkt måste man givetvis ta ställning till vad man ska göra med alla de miljontals kvadratmeter sådana byggnader som uppförts under minst 40 år.

Att åtgärda dessa skulle kosta åtskilliga miljarder kronor. Ett R 30 krav innebär, trots allt, att kollaps ändå normalt måste förutsättas ske vid en brand.

 

Min tes är alltså att frågan huruvida rökdykning är möjlig eller inte, inte primärt fattas med utgångspunkt från en envåningsbyggnads bärverksklass. För det första saknar styrkan på plats förutsättningar för att bedöma vilken klass byggnaden har.

Det är fortfarande tillåtet att bygga vissa envåningsbyggnader innehållande stora personantal utan krav på bärverksklass. Det är till och med tillåtet att bygga entresolvåningar utan bärverkskrav på maximalt 500m2 i envånings lager och industribyggnader i nya BBR 19.

 

Till yttermera visso finns det i en byggnad med krav på klass på bärverken, ett antal installationer som saknar krav. Exempelvis ställage, belysningsramper, ventilationskanaler mm.

För det andra finns det flera mycket viktigare parametrar som avgör om en insats kan genomföras säkert eller inte.

 

Enligt AFS 2007:7 ska räddningsledaren innan en insats påbörjas genomföra en risk-bedömning. Räddningsledaren ska se till att de risker som rök- och kemdykare utsätts för är rimliga i förhållande till vad som kan uppnås med insatsen.

Riskbedömningen bör göras utifrån en fastställd checklista.

 

Vid riskbedömningen behöver olika faktorer vägas in som:
• om det finns människoliv att rädda
• brandens omfattning och spridningshastighet
• risk för brandgasexplosion,
• byggnadstyp samt angreppsvägarnas längd
• räddningsstyrkans storlek och sammansättning
• tillgänglig räddningsutrustning
• personalens utbildning, erfarenhet och kompetens

 

Mina slutsatser:
frågan huruvida rökdykning är möjlig eller inte, fattas inte primärt med utgångspunkt från en envåningsbyggnads bärverksklass, utan med utgångspunkt från den riskbedömning som räddningsledaren ska utföra.

Jag hävdar att kritiska förhållanden som omöjliggör en rökdykarinsats, inträffar tidigare än för de i branschen normalt använda bärande konstruktionerna i stål.

 

Som förutsättning för detta gäller att taket i sig inte medverkar till spridning av brand inom byggnaden samt att en eventuell lokal kollaps innan övertändning inte medför ett fortskridande ras långt utanför själva brandområdet.

Riskbedömningen bör med fördel göras utifrån en fastställd checklista som alla berörda är förtrogna med.

Vill man öka skyddet för räddningspersonalen, så bör detta ske genom installation av brandgasventilation.

Fotnot: Kjell Fallqvist är vd för Brandkonsulten AB, ordförande i Sveriges Brandkonsulförening och ingår i Boverkets referensgrupp.