Riksrevisionen är liksom jag och många andra mycket oroliga för att regeringen inte operativt kan hantera stora tvärsektionella kriser, dvs kriser som samtidigt drabbar många myndigheter, organisationer och näringsliv och människor överraskande,  plötsligt, snabbt och med stor kraft.”Riksrevisionen menar, att det är en uppenbar brist, att lagstiftningen i dag inte medger, att regeringen inte kan utse en myndighet, som får ansvaret för den operativa krisledningen på nationell nivå  inte ens om samhällets nödvändiga funktioner hotas”.

 

Av försvarsberedningens omvärldsanalys år 2007 framgår, att den stora utmaningen är att på kort tid samordna befintliga resurser, vilket ofta är avgörande för att effektivt bedriva krishantering.
”Det måste finnas en kapacitet att snabbt hantera ofta motsträvig information och komma fram till beslut om insatser av relevanta förmågor inom olika sektioner. Allt detta behöver kunna ske inom minuter snarare än timmar”.

 

Tre ledningsforskade från Lund/Revinge har bl a i SvD mars i år framfört:

”Vi förordar att krishantering i stället bör byggas på lokala nätverk.  Men sådana nätverk kan fungera bara om de grundas på tillit och förtroende. Det krävs ständiga övningar för att bygga upp nätverken och skapa de personliga kontakter som är grunden för de nätverk som skall hantera de problem som krisen innebär. Kort sagt:organiserad övningsverk, inte en krisgeneral.”
”Ledning handlar om att påverka system i någon riktning och det är systemet som bestämmer villkoren för ledning.”


Jag delar inte denna uppfattning. Det är en osäker skrivbordsprodukt.

 

Vid pensionering som försvarsattaché valde jag att blir  beredskapsansvarig i Lunds stift i tio år. Därefter i fem år vid Kyrkokansliet i Uppsala som nationell övningsledare m m. Slutligen rådgivare i flera år.


Efter att ha varit övningsledare i fler än 200 övningar på lokal, regional ock central nivå, har jag skaffat mig en mängd erfarenheter. Övningarna har ägt rum med kyrklig personal och allra flesta fall med aktuell personal i kommunal räddningstjänst, polis, sjukvård, socialtjänst, skolor, militära organisationer samt statliga och privata organisationer samt i vissa fall med länsstyrelser och landsting. Detta har medfört, att jag har tillägnat mig en bred samhällskunskap.

 

Enligt min uppfattning är många av våra beslutfattare dåliga att snabbt under tidspress samarbeta genom samverkan. Är det en effekt av Axel Oxenstiernas ”stuprörslagar”? Händelser enligt. ovan påverkar i stor utsträckning människor fysiskt och psykiskt. På alla nivåer uppstår svårigheter att krisleda, framförallt inledningsvis. Beslutfattare upplever osäkerhet, tidspress och stress. Det är ”rörigt”, onormalt och kaotiskt. Operativ styrning kan avsevärt försvåras eller saknas under lång tid.

 

Sammanfattningsvis vill jag framhålla TIDSFAKTORNS stora och ibland helt avgörande betydelse för att minska död och mänskligt lidande. Det krävs att statsmakternas prioriteringar snabbt respekteras i alla nivåer och att en nationell kraftsamling av mänskliga och materiella resurser ställs till förfogande. Senfärdighet kommer i framtiden inte godtas av det svenska folket.


Vår operativa ledning bör ha två stora huvuduppgifter:
1. Den bör öva landets regioner. Detta bör ge landet en klart bättre krisberedskap. Det är positivt att den operativa ledningen blir länd över hela landet

 

2. Vid en stor katastrof/kris bör den som enhet inom t ex MSB ha ett tidsbegränsat mandat att verka i statsmakternas anda på ”fältet” enligt ovan. Ledningen skall ständigt övas i olika scenarier och därmed förvärva kunskap och förmåga att under tidspress ut utnyttja samhällets resurser

 

För en operativ ledning krävs människor med speciella kunskaper och förmågor. Under min aktiva tid har jag kommit i kontakt med flera personer, som efter utbildning och träning skulle kunna fylla denna viktiga funktion. Erfarenheten visar bl a från Italien och Japan, att en operativ allsidigt sammansatt ledning med hög kompetens och med mandat att samordna genom befäl (order) under statsministerns strategiska ledning är ett riktigt sätt att undvika ett omänskligt dubbelarbete.

 

”Vår beredskap är god” sa en gång vår dåvarande statsminister. Det var då ett lika felaktigt påstående som i dag. Flera positiva förändringar har dock skett under senare tid t ex inom Regeringskansliet och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. De är dock inte tillräckliga för att skydda vår befolkning.


Åhus 2011-06-10