Neuropsykologen Christina Fichler ställde det mesta om krisbehandling på huvudet vid sin föreläsning på Brand. Den svenska ledstjärnan sedan 1970-talet när det gäller traumabearbetning är psykoanalytikern Johan Cullberg. Han skapade stadie- och fasteorin och hans bok Kris och utveckling har närmast varit en bibel på området.

Men forskningen går snabbt framåt, främst inom neurovetenskapen. Psykoanalysen är på väg ut och Johans Cullbergs teorier har visat sig vara fel.

— Det som gäller idag är Cullberg ut, säger Christina Fischler.

Hon räknade upp ett antal myter som blivit etablerade. Som att och negativa händelser måste bearbetas. Att avsaknad av sorgereaktion är patologisk, det vill säga gråter man inte så är det något fel.

— Ingen av dessa myter har relevans men de lever. Efter tsunamin var det kaos när det gäller mytbildningen om vad man skulle göra och inte göra.

Det finns också myter om sorg, att den indelad i stadier, att alla måste genomgå sorgbearbetning, att alla måste tala om det svåra. Det man säger idag är att man lär sig att leva med sin sorg, men sorgen går inte över.

Hon anser att kris är ett överanvänt ord.

— Kris är ett allvarligt tillstånd. Förr tänkte man sig att man skulle grotta ner sig och jobba sig igenom en kris, framförallt gå bakåt i tiden för att förstå vad som hänt. Idag pratar man i stället om krisstöd, att stärka det som fungerar hos personer i kris.

Förr skulle man gå till psykolog. Idag är psykologen är något som kommer efteråt och till för en mindre grupp.

— De allra flesta behöver inte traumabehandling. Däremot behöver man stöd av nära och kära. Det sociala stödet är kraftigt uppgraderat idag. Det första man behöver göra är att koppla ihop den drabbade med sina närmaste.

I det akuta skedet ska man lugna och förstärka känslan av säkerhet. Det är viktigt att skapa lugn och man kommer långt med filtar och kaffe.

— Vänta med att gå för nära, vänta med intervention för det kan störa den naturliga återhämtningen. Samtala så lite som möjligt, samtalet bidrar inte till en förståelse när man är upprörd. Vi har inte tillgång till samtalet som någonting som lindrar. Frågar vi hur var det, hur känns det? återupplevs traumat. Vi hamnar återigen i traumatiseringsfasen, återupplever obehagliga minnen som fastnar och det är det sista vi vill.

Det är här dataspelet Tetris kommer in i bilden. Forskning har visat att den funktion i hjärnan som lagrar obehagliga minnen, så kallade flashback memories, är den samma som aktiveras när man spelar Tetris. Genom att spela Tetris blockeras minneslagringen.

— Om vi kommer fram till att Tetris kan användas för bryta lagringen av flashback memories, ser jag inte ett problem med att ni använder er av den vetskapen.

Idag vet man att människor reagerar väldigt olika på ett trauma. De som reagerar måttligt blir ofta missförstådda.

— Det vill säga de som inte gråter, inte skriker, inte sörjer; som går till jobbet dagen efter någonting svårt har hänt – där kan omgivningen vara väldigt oförstående.

50-60 procent klarar en förlust bra. 10-20 utvecklar normala former av sorg.

— Att man är ledsen, sover dåligt, har minskad aptit, kanske är sjukskriven ett tag och inte orkar umgås med sin omgivning är normalt. En grupp på 10-15 procent kan utveckla komplicerad sorg och den behöver man definitivt behandling för. Den kan bli oerhört dramatisk.

Debriefing rekommenderas inte heller längre. Debriefing kommer från det militära. Där görs debriefing på plats och ställe direkt efteråt för att lägga det inträffade bakom och kunna gå vidare. Vid olyckor eller svåra händelser kan debriefingen komma upp till en vecka efteråt.

— Det är fullständigt förkastligt och kan retraumatisera oss. Om jag vet att jag ska på debriefing tre dager efter händelsen håller jag minnet levande och det återuppväcks när jag börjar prata om det.

En annan myt är att traumatiserade ska ges sömntabletter.

— Rekommendera aldrig sömntabletter under de första dygnen. Det är bra om man sover dåligt de första dygnen eftersom det är i sömn vi konsoliderar våra minnen. Däremot efter 3-4 dygn behöver vi kunna sova igen, säger Christina Fischler.